Det är hundrasju dagar sedan jag sist var hemma. Hundrasju dagar sedan jag satt på golvet på min vind och knäppte på en sketen gitarr. Hundrasju dagar sedan jag lutade pannan mot en hästhals eller satt på terrassen och kände hur livet gled iväg mellan fingrarna.
Jag kan inte låta bli att säga att jag nu ska åka hem, trots att Åbo är mer hemma än vad jag någonsin trodde det skulle vara. För efter den tyngsta hösten i mitt liv får jag nu äntligen åka hemhem. Där finns tryggheten, syskonen, djuren och lugnet. Till den plats där jag nästan kan svära på att tiden ibland står stilla. Till huset var hela min barndom är sparad. Där det ännu finns en ful häst jag ritade på en vägg i hallen när jag var fyra år, och märken i trägolvet efter alla hundar som rusat fram genom vardagsrummet och köket. I några av nyckelhålen till sovrummen finns det videkissor som min ena storasyster gömde där när hon var liten.
Jag vet precis vilka plankor som man ska undvika att stiga på för att de knarrar högt, efter de gånger jag kommit upp lite för sent och lite för full. Jag ska hem nu. Till alla minnen, familjen, djuren, alla vänner som jag inte sett på ett halvt år. Och det ska bli så jävla skönt. Det är nu jag ska reda upp allt som inte gick att reda ut i Åbo. Allt det ostabila. Tankarna, känslorna och allt som blivit tilltrasslat. Om fyra timmar får jag krama min mamma på perrongen och sedan kör vi hem. Jag kommer spela mina senaste favoritlåtar åt henne och hon kommer vägra gissa vad det är vi lyssnar på. Precis som det alltid är.