Lära känna-listan

Jag är tillbaka i Stockholm och jag tänker på hur jag skrev åt Louise när hon var påväg ner hit, att det är ju här vi ska vara nu. Det är ju bara så rätt. Och fast jag ibland känner att jag går lite sönder av saknad, så försöker jag tänka att det finns så många värre saker än att ha ett långdistansförhållande. Det är ju ändå bara lite vatten mellan oss. Han hälsar ju på och det finns hur många sätt som helst att hålla kontakten. Försöker jag tänka. Kommer ihåg hur Lina sa att det går ju, när en ändå ser ett slut på det. Att man får bo i samma stad om ett par månader igen.

Därför är jag ändå så oerhört pepp på allt vad Stockholmvåren kommer innebära. Jag bara väntar på att min praktik ska börja, att gatorna ska bli helt grusfria och jag kan börja använda sneakers dagligen. Känna vårsol och klara av att vistas utomhus utan att frysa fingrarna av sig när man glömt handskarna. Så länge jag väntar lyssnar jag på det här

 

Jag bor ju i Stockholm nuförtiden. Det känns knäppt, ovant, men mest känns det nog bara så fint. För jag är ju här med Louise och vi bor i lägenhet där golvet knarrar, var man kan sitta uppkrupen i höga fönster och som har konstig konst på väggarna. Vi har nästan inga möbler alls, men vi har en kristallkrona och ett badkar. 

Den här sommaren som flöt förbi har varit en av de bättre, men också så tung. Jag blir så varm i hjärtat när jag tänker på alla brygghäng. På när jag klädde alla i reflex för att vi skulle cykla in till stan efter sangriafesten. Eller när man sitter ihopträngda i en bil och lyssnar på Joas playlists. Och hur de sista helgen ordnade en avskedsfest åt mig, trots att majoriteten var så bakis, och överraskade mig totalt. Det är de stunderna jag vill tänka på. Men det var också jobbigt, påfrestande och mycket krav. Därför känns det så fint att bo i en ny stad, med någon som man firade tre år tillsammans med på Facebook för en vecka sedan. <3 https://open.spotify.com/track/1JkcsJh6AWLxdVSe6fRe6y

Nu spenderar jag dagarna med att lyssna på Little Jinder, snapchatta, söka stipendier, läsa böcker, se serier, planera veckoslut och bara ha de så najs med min roomie. Om två veckor börjar min praktik, vilket känns så skrämmande, nervöst och pirrigt. Men vetja de blir bra. Förhoppningsvis mer än bra. Men före det ska jag hem en sväng för ett bröllop. Som jag sisådär väntat på i sju år. 

Här är det tyst just nu. För jag är upptagen med att storma, känna, säga hejdå, leva kämpislyfe med världens bästis, gå på keikkor. Dricka skumpa mitt på dagen för att fira att kandin är inlämnad och alla kurser fixade. Ligga på vårdis och läsa böcker, gråta på vårdis i kanske den snällasta famnen som finns. Reda ut saker, kramas och planera. Skriva ansökning efter ansökning. Dansa, bygga en koja, se på Jane the Virgin, klädkrisa. Men mest av allt bara vara ledig, och träffa alla vänner som jag inte riktigt vet när jag kommer se nästa gång ( det där lät alldeles för dramatiskt). Så därför skriver jag inte. För allt skulle bli för dramatiskt, ledsamt eller för personligt. Och just nu vill jag bara vara glad och majpepp.

 

Jag vet. Det känns. Ofta inte tillräckligt. Ibland för svårt. Du frågar när jag hörde något senast. Bryter av stjälkar och hittar ord skrivna av dig för fyra år sedan.

Hun er vred. Konceptdikt 1995. Jag kan inte sluta tänka på tretton år senare. Det är viktigt i sig. Nej. Inget är viktigt i sig.  Det går inte att få ordning. Jag önskade Color my life with the chaos of trouble. Trubbel. Det är jag, inte mitt liv. Domnar av, raderar, oroar. Läser genom anteckningar från en natt när jag kände som mest. Det är alldeles för lätt att glömma hur förorening nuförtiden går på automatik. Fattar du inte. Det är ju jag. Nu är det inget längre, och jag skriver igen. Skrattar. Gråter. Saknar. Glömmer (inte).

Vi skriver åt varandra i ett öppet dokument. Det är mitt försök att vi ska hålla kontakten. För jag avskyr när jag alltför ofta tänker att jag borde höra av mig, men sedan gör jag det inte. Men du förstår och det känns så fint att vi skriver åt varandra. Det är lite för långt emellan oss för att lyckas lappa ihop flera månader, men vi försöker så gått det går. Vi skriver om hur bäst mammor är, varför man går tillbaka till snubbar som inte är värda en. Som man inte ens är intresserad av längre. Om svackor, spöken och studier. Vänner som är för långt borta, fyllor, tårar och kyssar.

Det är lätt att skriva brev. Vi gjorde det för tio år sedan, och nu gör vi det igen. Det är utlämnande skönt. Tryggt. Det är som att vi är tillbaka och promenerar på rapadoftande grusvägar. Där vi gick i timmar och pratade igenom alla tonårsproblem vi hade. Snart är det vår igen. Fast vi inte har gemensamma grusvägar att gå längs just nu, så har vi ändå äntligen hittat tillbaka till varandra.

Nu, äntligen, kan du följa min blogg på bloglovin. Ni hittar länken i högra spalten, eller här under. När jag inte hittade min blogg på bloglovin för cirka två år sedan tänkte jag att det var ett problem utan lösning. För några dagar sedan upplyste Louise mig då om att man faktiskt kan maila dem så lägger de till ens blogg. Känns som att det visar en del på mitt tålamod/lathet.

Så, nu kan ni följa mig här om ni vill.

På senaste tiden har jag haft mer heimlängtan än vad jag någonsin haft. Tror att det går mycket hand i hand med att det förväntas så mycket av mig nu. Både angående studier, relationer, men också presationskrav från mig själv. Allt kräver så mycket ansvar just nu, och jag saknar den där tiden när man inte behövde tänka så mycket. Därför har jag hemlängtan, för heim innebär ledigt och kravlöshet. Det betyder en mamma som alltid bryr sig, syskonhäng och djur som vill gosa. Så för att orka i två veckor till ser jag till att träffa människor jag tycker om, lyssnar löjligt mycket på Britney Spears och eftersträvar någon sorts pinterestdröm.

 

Jag och Louise blev inspirerade av våra favoritpodcastare, Alex och Sigge, och har bestämt att precis som de, ha en vecka utan sociala medier.

Det var under gårkvällens BK + skumpahäng som vi tänkte att nu gör vi det bara. Så idag under vår lunchpaus loggade vi ut från Instagram, Facebook, Twitter och Snapchat och raderade sedan apparna.

Vi får fortfarande läsa bloggar, surfa på nätet och ha Whatsapp och messenger, i och med att dt inte är sociala medier. Jag kommer däremot försöka att vara så lite som möjligt på internet överlag, för att maximera känslan att inte vara uppkopplad. I och med en mediekurs jag går nu har jag ännu en gång insett hur ofta jag bara ens sneglar på min iphone i hopp om att något nytt skulle ha hänt. Det ska bli intressant att se vad som händer med en under den här veckan. Kommer jag inse hur starkt beroende jag faktiskt är, kommer jag precis som Sigge börja på en roman? Kanske min kandi kommer bli klar, eller finns det en chans att jag inte ens kommer klara det?

Under veckan kommer jag skriva ner känslor, tankar och dylikt för att sedan om en vecka kunna blogga om hur vår fria vecka gick. Även Louise kommer blogga, så gå in och läs där också!

Det har nu gått cirka två timmar sedan jag loggade ut och jag har redan varit på väg att kolla instagram flera gånger, och jag var nära att logga in på Facebook för att kolla upp något. Så, har seriöst ingen aning om hur det här kommer sluta.

Det känns så fint att jag har så bra relation med båda mina systrar. För idag grät jag en skvätt när jag fick veta att min äldsta syster Anna har förlovat sig med sin sambo. De har varit tillsammans i tio år (!!). Och som tio år yngre lillasyster har jag alltid längtat efter den dagen någon av mina systrar ska gifta sig. Jag har alltid sett så oerhört mycket upp till dem, och alltid hoppats att de båda ska hitta någon som de vill spendera resten av sitt liv med.

I och med att Anna och Jani har varit tillsammans i tio år är Jani en självklar del av familjen. Han har varit med under min uppväxt, när jag har haft mina värsta tonårsutbrott och när jag uppnått mina mål. Han är omtänksam, rolig och hjälper mig alltid när jag frågar efter hans hjälp. Även fast vi inte alltid är överens, så vet jag att jag kan lita på honom. Han finns där om jag behöver honom, precis som Anna. När ålderskillnaden är så pass stor känns det som om  Anna och Jani alltid tagit hand om mig, speciellt när jag var yngre. De ser till att jag har det bra. De är trygghet för mig och själviskt sagt så behöver jag deras omtanke. 

Därför kan jag inte låta bli att gråta en skvätt över deras förlovning. Att få fira deras beslut att resten av livet leva tillsammans gör mig så lycklig. Jag är så glad att de har hittat varandra, för jag kan inte tänka mig två som passar bättre ihop. De tillsammans, känns som en oslagbar kombination.

En lista jag hittat på pinterest. För kärlek är ju bäst.

Jag är tillbaka i Åbo med stregring och utan ofrivilligt pirr i magen. Det finns tiotals måsten jag borde ta tag i men jag kan inte riktigt slita mig från den här stressfria bubblan jag befinner mig i. 

Jullovet var helt perfekt. Jag hann lappa ihop delar av mig själv som hösten slitit för mycket av, umgås med alla som hör hem till, hästmysa och ordna en nyårsfest som blev precis så lyckad som jag hade hoppats. Varje gång jag är hemhem och vi alla samlas kommer jag inte ifrån hur roligt vi alltid har. Det känns som att de hundratals kilometer som finns mellan oss bara stärker allt som förut var skört. När jag tänker på hur vi alla dansade oss svettiga till Håkan H, skålade och kramades vid tolvslaget, drack mängder av skumpa, lekte lekar, grät, skrattade, sjöng allsång, hånglade och berättade hemligheter och dansade lite till, önskar jag att det kunde va nyår oftare. 

Jag hade noll bilder från kvällen så här kommer en av Saras bilder (som blev extremt suddig) och en av Louises.

Ofc glitter roots på nyår <3

Nu är jag mer en redo för en stressfri Åbovår med skumpadagar, dansnätter, kompishäng med saknade åbovänner och planerande av nästa höst. Åbo <3

 

Det är hundrasju dagar sedan jag sist var hemma. Hundrasju dagar sedan jag satt på golvet på min vind och knäppte på en sketen gitarr. Hundrasju dagar sedan jag lutade pannan mot en hästhals eller satt på terrassen och kände hur livet gled iväg mellan fingrarna.

Jag kan inte låta bli att säga att jag nu ska åka hem, trots att Åbo är mer hemma än vad jag någonsin trodde det skulle vara. För efter den tyngsta hösten i mitt liv får jag nu äntligen åka hemhem. Där finns tryggheten, syskonen, djuren och lugnet. Till den plats där jag nästan kan svära på att tiden ibland står stilla. Till huset var hela min barndom är sparad. Där det ännu finns en ful häst jag ritade på en vägg i hallen när jag var fyra år, och märken i trägolvet efter alla hundar som rusat fram genom vardagsrummet och köket. I några av nyckelhålen till sovrummen finns det videkissor som min ena storasyster gömde där när hon var liten.

Jag vet precis vilka plankor som man ska undvika att stiga på för att de knarrar högt, efter de gånger jag kommit upp lite för sent och lite för full. Jag ska hem nu. Till alla minnen, familjen, djuren, alla vänner som jag inte sett på ett halvt år. Och det ska bli så jävla skönt. Det är nu jag ska reda upp allt som inte gick att reda ut i Åbo. Allt det ostabila. Tankarna, känslorna och allt som blivit tilltrasslat. Om fyra timmar får jag krama min mamma på perrongen och sedan kör vi hem. Jag kommer spela mina senaste favoritlåtar åt henne och hon kommer vägra gissa vad det är vi lyssnar på. Precis som det alltid är. 

Tydligen är jag inte alls okej. (Tillägg: fast nu är jag det)
 

Därför är en tidig prommis, trots bultande huvud, med en bästa vän så himla rätt. Sedan blir allt lite lättare när man får prata med en mamma som bryr sig. För att sedan bjuda in en bestie på krabbishäng, så man kan ligga nära nära i sängen och känna hur den där knuten inombords blir lite mindre. Dessutom lyssnar vi på Taylor <3

 

 

Efter sjuttiotre andetag lyckas
jag lyfta huvudet för att se
att du redan gått.

Du orkade vänta i exakt
en minut och femton sekunder
på att jag skulle förklara.

Men hur säger man åt någon 
att glädjerusen inte längre når en,
eller att utrymmet innanför revbenen
har blivit för trångt. Att en doft inte längre
gör en yr, att syret aldrig tycks vara tillräckligt,
eller att ens känslor tagit uppehåll.

Känner mig som världens största kliché när jag gråter i bussen påväg tillbaka till Åbo. För här i Åbo väntar alltid stressen över mina studier, ansvar och förväntningar. Här finns den där känslan över att alltid försöka räcka till, men aldrig egentligen känna att en gör det. Efter tre dagar med människor som är nöjd med att jag bara är jag, vällde känslokaoset ut. Under de tre dagarna fanns det inte några föreställningar om att jag skulle vara osårbar och oberörd. I det sällskapet är det en självklarhet att jag inte är stark, kontrollerad och alltid glad.
 

Jag kramar om din hand när vi ser på det liv jag kunde ha haft. Du ger mig en vattenflaska för att jag ska kunna svälja ner gråtklumpen. Vi pratar om minnen som får mig att förstå hur vissa beslut bara måste tas, fastän det gör så att man nästan går sönder. Du får mig att känna att det är okej att vara ledsen utan någon egentligen orsak. Jag berättar om mina drömmar och planer och du lyssnar mer än av bara artighet. Tårögt hyllar vi de tre dagarna som gick alldeles för snabbt och jag har dig att lyssna på min favoritlåt för hösten precis innan jag måste springa till bussen.

 

Du skriver åt mig att jag inte ska låta någon förminska det som jag känner inom mig. För det är ju det som är jag. Att det är dumt av mig att tro att jag inte har rätt att vara ledsen, bara för att jag inte har något som totalt skakar om min värld.

 

Varje dag vaknar hon och tänker att hon idag ska vara oberörd. Men det lyckas aldrig. Det är alltid något som tar sig igenom fasaden, känsligheten. 

Han tar tag i hennes handleder när hon viker undan med blicken. Han tänker att han måste hålla henne kvar, inte låta henne ta avstånd. För han tror sig börja blöda invärters om hon lämnar honom. Han känner för mycket.

Hon vill inte längre känna som att hon går sönder varje gång de ses. Som om hennes hjärtmuskel blir lite mer inflammerad efter varje utbyte av ord, efter varje beröring. Hon känner för lite.

Obalansen blir för påtaglig. För honom är hon livsviktig, för henne är han inte tillräckligt. 

Om det är någon som skulle ha missat detta förträffliga album.

https://open.spotify.com/album/2VsDSWu9eoi9Re5t1X1L3w

 

 

 

Jag vaknar fem timmar för tidigt och ringer dig. Gråter i en femton minuter över att allt känns för mycket, men ändå just då i stunden alldeles för lite. Gråter över att jag saknar dig varje dag, och lite över pojkar. 

Sitter med en förlängesen uppdrucken kaffekopp, trycker fram orden och gråter för att det är tungt att dela med sig. Just då i stunden tänker man att det ska bli lättare, men egentligen blir allt bara mycket svårare för plötsligt har något undangömt blivit verklighet. 

I biomörkret blir jag tårgöd till Inside Out (som för övrigt är super), men också för att mitt sällskap är en av de finaste människorna som finns. Och jag kan inte förstå hur jag klarat mig utan henne tidigare. 

 

 

En spricka kan vara nästintill osynlig förrän någon upptäcker den. Då växer den för varje gång man kastar ett öga mot den. Den växer till något mörkt, stort och okontrollerbart. Till något som håller en vaken om nätterna, som får en att inte längre klara av att möta någons blick, som får en att bygga de högsta murarna runt omkring sig. Jag har hittat en sådan spricka, en som inte ens är min att försöka lappa ihop. 

 

Det doftade disig höst en morgon när jag vaknade. Så nu tänkte jag lista fyra av de saker som förgyllt min sommar. 

Ulrik Munther är en av de artister jag hört mest på under sommaren. Hans album "Allt jag ville säga" har varit sådär lagom melankoliskt för alla regn- och bakisdagar. Dessutom är det Jonas Gardell som skrivit alla låtar. Det bästa var när jag och några vänner var och lyssnade på honom under jakobsdagar i juli. När vi dansade längst fram, spillde öl, hoppade, kramades och höll varandra i händerna när det började kännas lite för mycket. 

https://open.spotify.com/album/2MObh8HqSvW11mVWYCLiOV

 

I juni och augusti fick jag avsluta två av mina största läsupplevelser för det här året. Donna Tartts Steglitsan och Den hemliga historien. Kan nästan säga att Tartt har varit min bästa vän de senaste tre månaderna. Läs läs läs!

 

Det var ingen som hade känt honom särskilt bra, men ett av särdragen i hans personlighet var, att ju mindre man kände honom, desto mer verkade det som man kände honom. Betraktad på avstånd gav han intryck av att vara fast och helgjuten, medan han i verkligheten var flyktig som ett hologram; sedd på nära håll var han bara stoft och ljus, man kunde köra handen rätt igenom honom. Men om man drog sig tillräckligt långt tillbaka trädde illusionen in igen och där stod han, i övernaturlig storlek, och kisade mot en i sina små glasögon, samtidigt som han föste bort en hårlock ur pannan med handen. En personlighet som hans vittrar sönder vid en analys. Den kan bara definieras av anekdoten, det tillfälliga mötet och den lösryckta meningen. - ur Den hemliga historien

 

All hästmys jag hunnit med. Att både skött stallet flera gånger i veckan, hängt i hästhagar, tävlat och bara tagit det lugnt där. 

 

Flora Wiström och Frida har börjat sända en podcast tillsammans. Jag hade väldigt långa förväntingar när jag hörde att den skulle släppas, men de två avsnitten som släppts har varit så fina.

Det första avsnittet handlade om sex och i det senaste pratade de om vänskap. Det bästa är att de själv inte utser sig som experter, utan pratar bara utav sina egna erfarenheter, vilket gör att igenkänningsfaktorn är ganska hög. Åtminstone för mig. 

De sista vårdagarna i Åbo spenderade jag mest tillsammans med Hanna. Vi var bland annat och såg till hennes hösthoods. En dag matchade jag med lysande rosa och använde min pojk-adidasjacka flitigt. Hanna och jag firade sommarlov med somrigaste middagen. På skolavslutning cyklade vi till Uittamo för att ligga i solen på klippor och prata om bland annat äktenskap, föräldrar och hur fin våren varit. Kvällen innan hade vi dansat på Dynamo till stängning och jag mindes inte när jag senast haft så roligt. När vi gick hem dokumenterade jag himlen eftersom den var helt magisk. Efter den helgen åkte jag upp till Nykarleby för sommaren.

 

I dagar plockar jag upp ett liv från Åbo. Kläder med spår från oförglölmliga helger, böcker som jag fått av vänner, isländsk öl, foton. Nu försöker jag vänja mig med tanken att bo hemma hos mina förädrar hela sommaren. Att ha en annan vardag som handlar mer om jobb, hästar och landsluft. Inte parkhäng, het asfalt eller lägenhetsliv. Att försöka vänja mig vid tanken att när åker tillbaka till hösten kommer en Hanna inte vänta på mig i lägenheten på Tavastgatan.

 

Utsikt från Hallgrímskirkjan. Icelandic babes. Soliga hästturer. Den ständiga blåsten. Karmafallet (Gullfoss).

Några bilder från vår resa till Island. För mer fina och mindre fina bilder sök #hejreykjavik på instagram.

 

 

 

   

  

 

Vappskumpa. Ny favoritkjol. Helgfrukostar. Prettyinpink-roomie + GR <3. Legendariskt hotdogparty. Fin vän på dagsfest. Obligatorisk kika på blommen vid ån. Takterasshäng.

Aprilhimlar, aprilkänner, aprilhimlar, aprilkänner.
Jag bär en för tunn jacka för att bevisa att det är vår nu.
Drickar skumpa, årsfestar, dansar mig trött i fötterna. 
Sover mängder utan att bli riktigt pigg.
Skrattar tills jag gråter.
Gråter tills jag skrattar.
Ringer hem och pratar om oviktiga saker.
Läser böcker jag läst förut. Skriver om saker jag känt förut.
Försöker lära mig att vara nöjd med stunderna. 
Aprilkänner, aprilhimlar, aprilkänner, aprilhimlar. 

Du textar mig mitt i natten.
"Lev så hjärtat ständigt glöder".
Jag svarar inte, för oftast är det lättare
att vara tyst än att vara ärlig. 

Snurrar för fullt just nu

 

 

 

På en bänk nere vid ån krossar hon glas.
Vårdslöst och bortskämt. En blick bränner i hennes ryggtavla och hon försöker få sin hand att sluta skaka. Krampaktigt sluts en hand runt hennes, som för att säga att hon ska lugna ner sig. Andas. 

Äntligen på spotify.
Så återigen. 

 

Vi är en massa.
Dansar, sjunger, gråter, hoppar, svettas, skrattar, kramas.
Jag tar din hand för att känslorna inte ryms i kroppen.

Linnea Henriksson – Du söker bråk, jag kräver dans

Linnea Henriksson – Alice

Linnea Henriksson – Halmstad

 

 

 

 

 

 

 

 

Ligger på vindsgolvet och är nära igen. Brus och ilande luft. 
Rödvinsglasen är sedan länge tomma och vintervärlden redan besökt. Förstående blickar och avlägsenhet. Hemligheter utelämnas och pinterestbilder visas öga mot öga istället. Att känna sig dubbelt hemma. 

Hon är tårögd mest hela tiden. När hon är glad, när hon är sorgmodig. Ett rum kyls sakta ner, och kanske det går att läsa av i hennes ansikte vad hon tänker på. För ibland kan en bara vilja störta ut i rymden, eller bara önska att allt skulle vara mera stilla. 

Glider sakta bort från sådant som varit säkert. Hör om hur mor min twistat till Beatles och lägenheten lever i post-partymode många dagar senare. En kväll avlsutas med högläsning, rosévin och saft, och jag tänker att varje kväll borde avslutas så. Istället för att jag spyr ut förhastade beslut och osäkra känslor. 

Så om inte du ska ta över världen kan väl jag få göra det?
Ja, om inte du ska förgöra världen kan väl jag få göra det?

 

Veronica Maggio – Riviera

Det finns vissa saker som jag inte kan låta bli att gråta till.
Och en av de sakerna är Ryttareliten. För oavsett på vilken nivå man är, jag var, handlar det alltid om ungefär samma saker i hästvärlden. Hur det fungerar där, vad det ger en, utvecklingen, att man överlag förlorar mer än vad man vinner, och allt annat som man offrar är något som bara hästmänniskor vet. Och de flesta dagar funderar jag, om det största misstaget jag gjort är att välja bort den värld, för att istället vara i den jag är i nu. 

Det har blivit så oerhört mycket oktober. Jag äter frusna hallon, för att sedan pilla bort fröna som fastnat mellan tänderna. Det blir inte längre ljust, och du frågar av mig om jag grät inuti huvudet. I tåget skriver jag ner alla känslor i slutet av Den amerikanska flickan, och det är tänkt att jag nu ska göra så mycket mer. Franska soundtrack påminner en för mycket och Åbos hustak är kolsvarta och tidningsprenumerationer fuckar up sig.

Tvinner blöta toppar runt fingrarna och ser hur gula löv sakta blir bruna. Rispar naglarna mot handflatan och hittar ord som fantasiprodukt. Vad är egentligen okej? 
 

går tillbaka till tider när vi skickade poesi till varandra. Var jag skrev saker som bländande hud och om hur extatisk ensamhet flyter omkring oss. 

Blir för medveten om mina lungor. Textar snabbt iväg nånting som ska förklara att det behövs något mer och jag är. Mer än jag någonsin varit. 

Hello Saferide – Rasberry Lips

I efterhand ser jag kopplingen. Helt plötsligt bara.
Känslan av att vara den blinda, dumma kommer över
mig så hastigt att jag knappt får fram en enda vettig tanke.
Händer (det?). En hand.
Och jag tänker på takstunder (Klunkerkranich) och kyrkslättsaknar, helsinforssaknar, forsbysaknar. 
Fingrar på glitter och knyter alltid mina skor fel. Varje gång. 
Ser in i rödsprända ögon, önskar att jag är just jag. 
Hjärtklappar och försöker att börja se lite mer svår ut.

Herkas imorgon far jag till Berlin. FAN VA BRA. 
Se något annat, känna nått nytt. 
Tack vare en lika peppad säl hittade jag den här låten, 
och även enligt min åsikt ett arma efterlängtat album.

 

 

Lokaliserar blåmärken, fräknar och avtryck. Försöker hålla mig bort från allt vad dramapatetsik heter. Kyler ner handleder och skrubbar bort tatueringar.
Tänker på gitarrstunder i mitt vardagsrum och irritationsmoment i bilar.
På hjärtslag i minuten och vad det betyder att våga.

Allt kolliderar och livet är ju fan livet.

 

Håkan Hellström – Aprilhimlen

 

 

Ritch. 
Konsten att vara kvinna
Paradoxal jävel eller självständig?
 

First Aid Kit – Shattered & Hollow

Pariisin Kevät – Kesäyö

Lily Allen – Smile

The 1975 – Sex

Bastille – Flaws

Icona Pop – Light Me Up

Veronica Maggio – Bas gillar hörn

Om ni behöver tips på en sådär lagom kort serie ska ni se Broad City. Det handlar om Abby och Ilana och deras liv i New York. Hela serien är alldeles hysterisk. Det är bara så ärligt och knäppt så det blir sådär 'gud vad bra'.

      

 

 

Snabbläsare eller långsamläsare?
Jag läser nästan lite för snabbt tror jag. Det beror förstås mycket på vilken bok jag läser. Men oftast snabbt.

Tegelstenar eller tunnisar?
Otroligt långa böcker har jag svårt att komma mig igenom. Så måste nästan välja tunnisar, men 200-300 sidor är perfekt.

Bibliotek eller bokhandel?
Vill ofta ha de böcker jag läser, förr eller senare. Plus att jag ofta antecknar och viker sidorna och sånt. 

Ljudbok eller e-bok?
Men helst en vanlig bok.

Inbunden eller pocket?
De böcker jag verkligen älskar vill jag gärna ha som inbunden. Men jag föredrar pocket, lättare att ha med sig och billigare.

Vampyrer eller spöken?
Måste säga spöken. Det är närmast Harry Potter.

En i taget eller slalomläsning?
Jag är hopplös slalomläsare. Har alltid mer en tre böcker på gång. Gillar att kunna välja beroende på vad jag är på för humör. Dock leder till att det tar ofta lång tid för mig att hinna läsa alla böcker klart.

Nytt eller gammalt?
Läser mycket av båda. Både gamla klassiker, men också nyutgivna böcker och allt därimellan.

Bokmärke eller hundöra?
Tycker hundöron är bäst. Där uppe viker jag för var jag är, och nere om det finns något extra fint stycke eller bara något jag vill minnas.

Biografier eller memoarer?
Men läser oerhört lite av någondera.

Skräck eller chicklit?
Men jag vet inte när jag läst senast en bok som faktiskt är helt och hållet chicklit.

Soffan eller sängen?
Beror helt på vad jag läser och när.

Inne eller ute?
På stranden! Bästa stället, fastän det är jobbigt om solen lyser alldeles för starkt. En parkbänk är också riktigt bra.

Originalspråk (om det är på engelska) eller översättning till svenska?
Ibland läser jag den också på svenska och sedan på engelska, eller tvärtom. Om jag känner mig lat så väljer jag svenska.

Poesi eller prosa?
Inget fel på poesi heller, prosan får gärna ha poetiska inslag.

Kvinnliga författare eller manliga författare?
Det är nog lika mycket av båda. Könet på författaren är sällan något som påverkar vilken bok jag väljer att läsa.

Boken eller filmen?
Förstås.