Ansträngning

I en och en halv timme sitter jag ute i junikylan med dig och försöker förstå hur jag ska klara av allt det här. Du tittar på mig mig dina ännu så pigga, och alltid så finurliga ögon. Jag lägger en hand under din pannlugg, så som jag gjort sedan jag var åtta år och var kortare än vad du är, var, hög. Under elva års tid är det åt dig jag berättade mina mörkaste hemligheter, jag har blött ner din päls med mina tårar och suttit och läst böcker med dig i din box. Jag drar fingararna genom din man, och tänker att det nu är sista dagen jag kommer kunna göra det här. 

Jag leder in dig i stallet en sista gång, och låter dig hälsa på alla de andra fem en sista gång. Och allting gör så oerhört ont. Det finns inte en punkt på min kropp som inte värker av smärta när jag tänker på att det här är sista gången jag går genom stallet med dig. 

I elva år har du varit min bästa vän, och det var du från första stund då jag såg dig stå i din box, på ridskolan någonstans i Esbo. Du hade ingen bakgrund, ingen visste något om dig. Du var envis, snäll, rädd och älskvärd. Redan då visste jag att det inte gjorde någon skillnad fast ingen visste varifrån du kom, eller vad du hade varit med om. Det enda som betydde något var att jag visste att vi skulle få en oförglömlig framtid. Det var ingen skillnad fast jag inte fick dig att göra någonting när jag provred dig, att mina ben inte ens räckte till under sadeln, och att du inte ens gick lite åt det håll jag ville. För jag visste att det var du och jag som hörde ihop, och då fick alla andra säga vad de ville.

Att skiljas från dig är det värsta jag varit med om, och den där tomma känslan som lämnat kvar försvinner inte. Du var min bästa vän, min första ponny och jag hade aldrig tänkt att den här dagen skulle komma. Men den kom, och jag vet att det var det rätta beslutet. Det kommer inte gå en dag då jag inte fylls av saknad efter dig, men det är då jag kan tänka att vi ändå fick elva oförglömliga år tillsammans.
Och att du hjälpte mig att växa upp till den jag är idag.

 

Jag och Ekku, -04

 

Spenderar det mesta av min lediga tid med dig. För jag insåg att det är inte många dagar kvar nu. Och det är något av det värsta jag någonsin insett. Och troligen kommer det vara det jobbigaste jag hittills varit med om. 

Fingrar på fjärilsvimplarna och känner för stunden ren och kär lycka. Sopar upp gårdagens serpentinrester och torkar bort rödvinsfläckarna. 

Tokdansade till The 1975 – Sex och Håkan förstås, kramades, kompiskärlek,  skålade med födisbarnen, berättade om sådant som har räddat en, delade löv, första riktiga sommarnatten, nostalgi, brygghäng med himlen i vattnet, terassvärme, såpbubblor med rök i, promenad hem då det var närmare morgon än natt.

kalasvänner

best

ramlar glada gatan fram

 

Viker kläder och försöker packa ihop en del av hösten och våren. 

Jag kommer sakna att sitta vid ån och inte göra nånting. Jag kommer att sakna tystheten i lägenheten och det faktum att det finns vänskaper fem minuter bort. Jag kommer sakna det speciella bruset, ljuset och ruset som jag hittat i Åbo. Att somna till en ljusrosa himmel på åttonde våningen. Möjligheten att alltid hitta på någonting nytt, eller att bara dricka vin på ett lägenhetsgolv. Att ha spela musik lite för högt på hemmafesterna och att få dansa till Håkan Hellström i lägenheter, vid F eller på gatan fram. För visst kan jag göra allt det här var som helst, men ändå känns allting annorlunda i åbohem. Men mest av allt kommer jag nog sakna finaste vännen som jag hittade här. Tänk att ha spenderat nästan varje dag med någon i nio månader för att sedan inte ses på tre. Kommer sakna dig massor! 

Jackson 5 – I'll Be There en av de mest cheesyiga låtarna om vänskap xx

 

klipper håret axelkort

googlar Zooey Deschanel för hundraelfte gången

försöker hitta den perfekta tentläsningsmusiken

inser att jag redan hittat den perfekta tentläsningsmusiken (Sigur Rós, albumet från 2002)

dricker alldeles för mycket kaffe

klagar, är pessimistisk, tycker synd om mig själv

städar verkligen inte alls

gråter en skvätt åt onödiga saker

youtubar "New girl best moments"

tänker på allt jag borde göra som jag inte gör

tänker på allt jag vill göra som jag inte kan göra, eftersom jag måste försöka läsa på tent

 

 

 

så fint.

Det är tänkt att det är nu jag ska vara så jävla duktig. Inte sitta och torka på balkongen. Jag ska njuta av det lilla våråbo jag har kvar. Inte stressa, deppa och gråta en skvätt. Jag ska planera nästa år, fundera på ny rumskompis. Inte grubbla ihjäl mig och fundera på sådant som inte längre är. 

Jag värmer min hand mot din varma hals. Tänker att det är nu de börjar närma sig slutet, och jag flyttar mig närmre, För hur många gånger kan någon repa sig egentligen? Och hur i helvete ska jag repa mig efter att du och jag inte längre existerar?

Smärtan som känns när jag drar av mig gummistöveln känns skrämmande bekant. Sjunker ner på golvet, och du ser frågande på mig. Hur skulle du kunna veta vad som pågår inuti mitt huvud?

Festligt ögonblick från juni 2013. Inom de närmaste dagarna får jag träffa saknade familjemedlemmar och kärestor. 

Wappfirandet dokumenterades med dålig iphonekamera. Men fint va det! Med förträffligt sällskap, spontanfest hemma hos mig, vin, vårHåkan, fuldans, stukad vrist, gurltalk halv6 på morgonen, skumppapicnick på mitt vardagsrumsgolv och kaos i lägenheten inledde jag maj.

Kapar av det som en gång varit en jämförelse. 
För jag måste bort. Det måste existera en skillnad. Ignorerar bortglömda svar och ofrågade frågor. Har golvsnack klockan fem på morgonen, och erkänner hur du på något sätt kom in i mitt liv precis i rätt stund.
Dricker skumppa en hel eftermiddag, och en nyfunnen vän anförtror sig. 
Får svårt att vara, njuter av Wes Anderson på storduk, går vidare. 
Det handlar allt om alltid till slut, att jag går vidare. För att sedan gå tillbaka, för att sedan febrilt försöka hitta något nytt.
 

Oj hörni, det här e nog riktigt jävla bra de. Djee. Fina pojkar.

 

När det mesta (och de flesta) bara känns förvånansvärt tröttsamt är det så himla skönt att sitta i en solig park, med en skogsfrände, och prata om viktiga och oviktiga saker. Tillsist så stör inte ens myrorna eller måsarnas parningsritual mig alls, och allting börjar kännas ganska kalas och hoppfullt igen.

Såg redan på långt håll en man som gick och pratade för sig själv och som såg lite creepy ut. Sen när vi kom närmare varandra visade sig bara vara Jesus som höll på och värma upp sin röst, troligen för kvällens föreställning. Tänk så fel man kan ha. 

Går över grönskande gräsmattor. 
Åbo spricker ut i vår, samtidigt som jag håller på att själv spricka av vårkänslor och ångestöveratttidengårsåjävlasnabbt. 
Promenerar hem efter 03:00 med saelskap och tänker att oförstånd inte alltid är så illa. Men hur förväntingar kan få en att bli så oerhört liten.
 

Står där med handen i fickan. Vet inte om jag bryr mig eller inte. 
Får höra att det inte går att bli sur på mig. Funderar på om det är okej att känna på en okänd människas hår. Plötsligt lutar du dig fram, och allt är som en oplanerad självklarhet. Oplanerad dumhet. 
Hör om en som svimmat vid Subway, en annan som har känslokaos, en som är i konstant trubbel, och jag, jag bara slits itu igen och igen.

Veckors lagrad frustation väller ur mig. Läser upp statusar som fastnat på minnet, återberättar händelser och erkänner misstag.
Vi ligger ner krypna i min säng, jag läser och du försöker att inte somna.
Under promenaden bubblar skrattet högt ur mig, och jag studerar ditt armhår när vi ser på serier. 
Hade glömt bort hur skönt det kan vara att kikna av skratt och ha någon att dela beskymmer med. 

Någonstans inom mig skriker det ett nej så jävla högt. För innerst inne vet jag att det enda som kommer ut det här är ångest, och mera ångest.

http://open.spotify.com/track/6RJK553YhstRzyKA4mug09

 

Restaurangdaten, ölen och Kimble igår. 
Att jag varit relativt produktiv fram tills nu.
Har redan inlämnat hinduismtexten. jeee jeee
Louise borde snart vara påväg hit. Tio dagar sen vi sågs sist, herkas.
Jag kan inte sluta och lyssna på 90's musik.

Borde ha gjort så mycket den senaste veckan. Har inte fått gjort någonting. Istället lyssnar jag på feelismusik och söker inspiration.

Mitt Gullbergs Kaj Paradis - Håkan Hellström

Jag vill ut - Lilla Sällskapet

Dog Days Are Over - Florence + The Machine

Palace Station - Melody Club 

Shut Up and Let Me Go - The Tings Tings 

Alright - Lisa Miskovsky, The Lost Patrol 

Trouble - Shampoo 

Läser om någon annans femtonårskärlekskaos. Tänker på mitt eget, och hur jag aldrig trodde att jag skulle kunna leende tänka tillbaka på den tiden.

Hur jag spenderade ett år när jag var femton-sexton med att älta vad som hänt och vad jag gjort för fel. Försökte förstå varför allt blev som det blev och varför du inte längre pratade med mig. Lyssnade konstant på musik som var lika sorglig som jag kände mig. Låg vaken på nätterna och fyllde sida efter sida med känslor och frågor. Allt sådant som jag visste att jag aldrig skulle kunna berätta åt någon, allra minst åt dig. Hur jag spenderade helger med att halsa vin rakt ur flaskan, på andra våningen av någon sunkig byggnad med människor som sade åt mig att jag var för ung att ha hjärtsorg. På en våning var jag blev pussad på, och fångad när jag ramlade. Tänkte: "jag blir hellre ensam, än lycklig med någon annan." Att jag var så jävla säker på att jag aldrig aldrig aldrig skulle känna samma sak för någon annan, så som jag hade känt för dig. Kunde inte tro att det någon gång skulle gå över, att det alltid alltid skulle göra ont. Önskar att någon skulle ha sagt åt mitt femtonårigajag att det kommer gå över, och jag kommer falla alldeles handllöst flera gånger ännu. Få hjärtat krossat. Men att det inte är hela världen, för det går förr eller senare över.

Som något gråsmutsigt moln kommer det över mig. Det drar i mig någonstans vid revbenen, och jag söker febrilt efter förståelse. Vill hitta perspektiv och det som en gång var. Drömmer att du sårar mig något fruktansvärt.
Inser på morgonen att det inte längre är en självklarhet att du är en av dem som jag aldrig trodde skulle göra mig illa.

Sam: Why do you always use binoculars?
Suzy: It helps me see things closer. Even if they're not very far away. 
I pretend it's my magic power.
Sam: That sounds like poetry. Poems don't always have to rhyme, you know. They're just supposed to be creative.

Återigen spenderas söndagen med hinduismen, och en jämförelse mellan vishnuismen och shivaismen i förhållandet till både doktrin och praxis.
Inte alls kalas.
Men jag återvänder nostagligsikt till the 90's med The Cardigans och äter tomatsoppa för tredje dagen i rad. 

http://open.spotify.com/track/1eRqy8jW4ZLMJR6dl3xsgI

Plötsligt smiter det ut genom mina läppar.
Kanske det är jag som är förändringen.
Jag vet att du inte har en aning om så är fallet, men det känns så bra att säga det åt dig. För du är nog en av de ödmjukaste människor jag vet, med det vänligaste leendet. 

Vaknar mitt i natten. Inser att jag backade, lät det bara komma över mig.
Men istället för att låta ångesten börja vrida sig i magen, tänker jag att fan nästa gång. Nästa gång backar jag inte. 

Vaknar på morgonen igen av att solen lyser mig rakt i ögonen. Hör hur trapphuset håller på att gå igenom en extreme makeover. Går ut på balkongen och känner den kalla balkongen kyla ner mina fotsulor. Påminns om en annan gång det hände. 

Skrattar så tårarna rinner när du ringer och berättar om ett felskickat
e-mail. Dels för att jag finner det oerhört festligt, men också på grund av saknaden och det att du ringer åt mig. Av alla människor du kan ringa åt.

Känner vemod över nyckelpigan som är fast mellan fönstren i köket. Den kryper från sida till sida, och jag kan inget göra. 

xxxx

Går hem och känner att vissa saker helt enkelt alltid kommer förbli obegripliga. Kommer helt ur balans på grund av livet, och jag vet inte längre. Det här var den där gången jag inte fick feeling. Försöker skriva något till en poet, men allting fastnar igen.
Istället fortsätter jag att läsa kontaktannonser och citerar dem åt vänner.

Börjar gråta när jag inte får bort plasten från Patti Smith CD:n jag köpte.
Måste googla när jag ska koka ägg, för jag har aldrig gjort det förut.
Är bitchig mot min mamma när hon ringer och hör hur jag har det.
Känner mig patetisk när jag sitter på hallgolvet och letar efter kontaktannonser i gamla HBL:n eftersom jag ska ha med dem i en studie till språksociologi. 
Ändrar namn och misslyckas med nagellacket.

Vissa dagar känner jag mig mindre lyckad än andra.

"Det blir ju så nu då, våren, Åbo och Frida."
Men som tur är bor vi ju nära varandra, och det är skönt att på så sätt känna den där gemenskapen. Jag ser ner i åvattnet och tänker att det här måste ju vara en del av något stort, av något viktigt.

 

Det sticker till någonstans i bröstkorgen när jag inser att jag är en den som inte är på plats. Som inte får ta del av gemenskapen och tryggheten.
Jag som inte kan luta mig tillbaka, och vara helt och hållet mig själv med de personer jag trivs allra bäst med. De personer som jag känner mig hemma med. 

Vissa dagar är svårare än andra. 

Jag blir ofta pirrig i magen av massa olika saker. Det som just nu gör mig extra pirrig är när jag tänker på allt som hänt de senaste åtta månaderna. 

Något av det bästa som hänt är nog att jag lärt känna Louise. Och nu vill jag att hela världen (eller åtminstone ni få som läser min blogg) ska få veta att hon är en underbar person. Så, där sade jag det.

Och nu tillängar jag Louise min absoluta favoritlåt från när jag var sex år. http://open.spotify.com/track/1fn6EFBBNiDVhL3DxDDJTD

Idag är en sådan dag då andra kan bättre säga hur jag känner än vad jag kan själv. Så därför försöker jag inte ens.

Mytshi ska allti ha meir.

Jag viskar att du inte dömer någon, inte ens mig.
För med dig känns allting mer okej, mer acceptabelt.
Sådant som annars är asfaltsgrått blir till något annat, något bättre,

Efter tre öl i kroppen känns allting annorlunda.
Kinderna blir rödare och jag tar en hand under bordet.
Bara för att se om det ännu är okej att jag gör så.
Och det är det.

Förundras frusterande över hur fan det kunde bli jag som är den som känner mig skit. Jag som blir illamående. Och du säger att det är ju nästan alltid så, att det är vi som hamnar i den situationen. Inte ens mineralvatten hjälper mot den här äckelkänslan. Så istället stiger jag av tåget och springer och kramar mor min. Tänker att hon, om ingen annan, kan få mig ur det här på något sätt.

OCH JAAA, TAME IMPALA KOMMER TILL RUIS. FEN VA BRA!

Lämnar blåa prickar över hela badrumsgolvet. 
Min handduk blir förtjusande blåbärsblå.
Anstränger mig för att glömma.

Ler som störst på balkongen med armen om en kamrat. Blixten fyras av för sista gången. Känner rus.
Gör ännu ett försök att lyssna sönder Extinctions.

Bjuder på smörgås och klänning. Återberättar. Försöker hitta ordet morkkis i synonymordboken. Lyckas inte. 

 

Det här blir jag glad av, och pirrig i masun.

Josefin hittade en möjlig tumör i min hals ikväll.
Eller så är det bara ett resultat från att ha sovit på ett golv.
Jag skulle föredra det andra alternativet.

Jag och Elof på gräsmattan på golvet. Idag åstadkommer vi stora ting.

Idag fick jag en älskalivetfeelis. Så fint och kalas, och jag kan göra vad som helst när som helst och herregud vad Åbo är fint i tidigvårsol.
Cyklar med ömma vader, men vill ändå aldrig sluta trampa.

Dagens låt:
http://open.spotify.com/track/3FADI5nLj2AmF6WyWT2O0U

"Jag har sett livet från båda sidor nu,
från upp och ner och ändå ser jag bara livsillusioner
och nu minns jag jag förstår inte livet, inte det minsta."

 

Det som fattas mig i Åbo just precis nu är: en häst, två systrar, motivation och tid. 

http://open.spotify.com/track/4xUVNNTNOL7C07wyahhVxi

Det här spelas några gånger per dag på Tavastgatan.
Idag lagar Josefin mat åt mig, och jag söker lämpliga böcker åt henne.
Känns som om vi har det ganska så bra.