Det som fattas mig i Åbo just precis nu är: en häst, två systrar, motivation och tid.
Det som fattas mig i Åbo just precis nu är: en häst, två systrar, motivation och tid.
Var spenderar du din sommar?
Lite överallt, men mest bland djur och på gräsmattor i Nykarleby
Vad har du för förväntingar av sommar 2014?
Lite för många om allt vad jag skulle vilja hinna göra, att ruis ska bli oförglömligt och att jag ska hinna umgås så mycket som möjligt med alla fina och att jag ska skriva massor
En regnig dag... ser jag på OITNB, städar eller dricker lite mer kaffe än vanligt
Föredrar du noga planerad eller spontan semester?
Jag vill nog ha en delvis planerad semester som har rum för många spontana kalasigheter.
Beskriv din sommaroutfit med tre ord
Barbent, kjol, färger
Bästa stället att dansa tills solen går upp?
På en gräsmatta, någons terass eller på en strand, alla med vänner.
Tre saker du klarar dig utan i sommar
Deadlines, stress och storstadsvärme
Sommarplåg(a)or du älskar
Frida – Dunka mig gul & blå (2007), Alina Devecerski – Flytta på dej (2012),
Sommarplåg(a)or du önskar aldrig gjorts
Promoe - Svennebanan (2009) och Eric Amariloo - Om sanningen ska fram (vill du ligga med mig då). Blö.
Vem spenderar du helst din sommar med?
Fina vänner, familjen och djur
Stadsweekend eller skärgårdsmys?
Självklart båda
Bloggar du kommer att följa
Mina vänners, Floras, niotillfem och flera här på ratata
Förra sommaren bestod bland annat av roadtrip till Köpenhamn. Helfestligt!
I en och en halv timme sitter jag ute i junikylan med dig och försöker förstå hur jag ska klara av allt det här. Du tittar på mig mig dina ännu så pigga, och alltid så finurliga ögon. Jag lägger en hand under din pannlugg, så som jag gjort sedan jag var åtta år och var kortare än vad du är, var, hög. Under elva års tid är det åt dig jag berättade mina mörkaste hemligheter, jag har blött ner din päls med mina tårar och suttit och läst böcker med dig i din box. Jag drar fingararna genom din man, och tänker att det nu är sista dagen jag kommer kunna göra det här.
Jag leder in dig i stallet en sista gång, och låter dig hälsa på alla de andra fem en sista gång. Och allting gör så oerhört ont. Det finns inte en punkt på min kropp som inte värker av smärta när jag tänker på att det här är sista gången jag går genom stallet med dig.
I elva år har du varit min bästa vän, och det var du från första stund då jag såg dig stå i din box, på ridskolan någonstans i Esbo. Du hade ingen bakgrund, ingen visste något om dig. Du var envis, snäll, rädd och älskvärd. Redan då visste jag att det inte gjorde någon skillnad fast ingen visste varifrån du kom, eller vad du hade varit med om. Det enda som betydde något var att jag visste att vi skulle få en oförglömlig framtid. Det var ingen skillnad fast jag inte fick dig att göra någonting när jag provred dig, att mina ben inte ens räckte till under sadeln, och att du inte ens gick lite åt det håll jag ville. För jag visste att det var du och jag som hörde ihop, och då fick alla andra säga vad de ville.
Att skiljas från dig är det värsta jag varit med om, och den där tomma känslan som lämnat kvar försvinner inte. Du var min bästa vän, min första ponny och jag hade aldrig tänkt att den här dagen skulle komma. Men den kom, och jag vet att det var det rätta beslutet. Det kommer inte gå en dag då jag inte fylls av saknad efter dig, men det är då jag kan tänka att vi ändå fick elva oförglömliga år tillsammans.
Och att du hjälpte mig att växa upp till den jag är idag.
Jag och Ekku, -04
Vill bedöva som aldrig förr. Behöver det, måste det. För det är så mycket som sliter isär mig just nu, och jag orkar inte försöka lappa ihop det igen och igen. Tar beslut om någon annans liv och minns sådant som varit.
Har det mesta påklart, och ångrar förhastade beslut. Orkar inte med tro och tvivel. Läser om färglösa herr Tazaki och tänker att jag också känner mig ganska färglös för tillfället.
Fingrar på fjärilsvimplarna och känner för stunden ren och kär lycka. Sopar upp gårdagens serpentinrester och torkar bort rödvinsfläckarna.
Tokdansade till The 1975 – Sex och Håkan förstås, kramades, kompiskärlek, skålade med födisbarnen, berättade om sådant som har räddat en, delade löv, första riktiga sommarnatten, nostalgi, brygghäng med himlen i vattnet, terassvärme, såpbubblor med rök i, promenad hem då det var närmare morgon än natt.
kalasvänner
best
ramlar glada gatan fram
För en vecka bestämde jag mig att det är nu jag måste ta ett beslut om ett liv. Antagligen kommer det göra hela sommaren förfärlig.
Viker kläder och försöker packa ihop en del av hösten och våren.
Jag kommer sakna att sitta vid ån och inte göra nånting. Jag kommer att sakna tystheten i lägenheten och det faktum att det finns vänskaper fem minuter bort. Jag kommer sakna det speciella bruset, ljuset och ruset som jag hittat i Åbo. Att somna till en ljusrosa himmel på åttonde våningen. Möjligheten att alltid hitta på någonting nytt, eller att bara dricka vin på ett lägenhetsgolv. Att ha spela musik lite för högt på hemmafesterna och att få dansa till Håkan Hellström i lägenheter, vid F eller på gatan fram. För visst kan jag göra allt det här var som helst, men ändå känns allting annorlunda i åbohem. Men mest av allt kommer jag nog sakna finaste vännen som jag hittade här. Tänk att ha spenderat nästan varje dag med någon i nio månader för att sedan inte ses på tre. Kommer sakna dig massor!
Jackson 5 – I'll Be There en av de mest cheesyiga låtarna om vänskap xx
klipper håret axelkort
googlar Zooey Deschanel för hundraelfte gången
försöker hitta den perfekta tentläsningsmusiken
inser att jag redan hittat den perfekta tentläsningsmusiken (Sigur Rós, albumet från 2002)
dricker alldeles för mycket kaffe
klagar, är pessimistisk, tycker synd om mig själv
städar verkligen inte alls
gråter en skvätt åt onödiga saker
youtubar "New girl best moments"
tänker på allt jag borde göra som jag inte gör
tänker på allt jag vill göra som jag inte kan göra, eftersom jag måste försöka läsa på tent
Har himlen varit rosa nästan varje kväll.
Jag har hängt en hel del med fina människor, bland annat på åbåtar.
Kombinerat parkhäng och tentläsning.
Liivi e nog trots allt helt skönt just nu.
Jag försöker svälja ner allt osammanhängande som vill ut.
Du lägger en hand på min kind och jag ryggar instinktivt tillbaka.
Klibbar ihop till någon blandning av stadsvärme och solhud, och tänker att det bara är en liten vecka kvar. Söker efter något att fara hem till, annat än bedårande djur. För det kommer över mig vad som aldrig kommer höra till sommaren, som nu har varit ett liv för mig.
Vill inte längre anstränga mig så jag sörplar försiktigt på min G&T och lutar mig mot en axel. För jag är så trött på att vara trött. Studerar ilskna ishockeyspelare och tänkar att så här borde hela sommaren vara.
När allt var förhoppningar och regnbågar.
Rubriken är lånad av satumainen.ratata.fi.
10 maj
Går hem från kaos halvsju på morgonen till soluppgång och fågelkvitter. Och tillvaron är så oerhört tilltalande. För jag hade glömt hur fint det kan vara att gå på grönskande grusvägar som leder hem.
Två timmar senare hittar jag mig själv i ett kök med en kedjerökande italienare som ger mig insikter om det som varit, men kommer också alltid att vara en stor del av mitt liv.
På eftermiddagen lägger du en kall hand i min och jag ser hur dina gråblekta ögon glittrar. Just precis då mår du så himla bra, och de tynger mig att tänka på varje förändring som skett.
Festligt ögonblick från juni 2013. Inom de närmaste dagarna får jag träffa saknade familjemedlemmar och kärestor.
Tisdagsmojito med Louise. Igår insåg jag hur allting plötsligt blev så mycket lättare när jag äntligen fick träffa henne, men också för att mamma kom hit. Så fint.
Wappfirandet dokumenterades med dålig iphonekamera. Men fint va det! Med förträffligt sällskap, spontanfest hemma hos mig, vin, vårHåkan, fuldans, stukad vrist, gurltalk halv6 på morgonen, skumppapicnick på mitt vardagsrumsgolv och kaos i lägenheten inledde jag maj.
Idag känns det verkligen passande att skriva att jag haltar genom livet. För det gör jag, på alla sätt.
År 2008 var jag på Evita vid ÅST. Det här har jag på något sätt helt glömt bort, och hur är det möjligt? Den är ju helt fantastisk. Jag var helt lyrisk och älskade den helt massor efter att jag sett den. Vad har hänt när man börjar glömma sådant här?
Känner pulserande slag.
Det var aldrig meningen att något skulle hända.
Står med blåfläckade armar och stirrar in i ett par okända ögon.
Sjunger sedan högt och blir bjuden på lakrits.
Vissa dagar förstår jag bättre varför jag studerar litteraturvetenskap.
Någonstans inom mig skriker det ett nej så jävla högt. För innerst inne vet jag att det enda som kommer ut det här är ångest, och mera ångest.
Anneli och Johanna i Helsingfors. I väntan på kalasigheter.
Borde ha gjort så mycket den senaste veckan. Har inte fått gjort någonting. Istället lyssnar jag på feelismusik och söker inspiration.
Mitt Gullbergs Kaj Paradis - Håkan Hellström
Jag vill ut - Lilla Sällskapet
Dog Days Are Over - Florence + The Machine
Shut Up and Let Me Go - The Tings Tings
Dricker öl och pratar om det förflutna. Om lågstadiedumhet och högstadieförälskelser. Vänskaper som blev kvar och de som försvann.
Och 01:18 kan jag inte låta bli att tänka på hur en engångsföreteelse som skett två gånger kan förbli helt obemärkt. När började världen fungera så?
Läste ut Vi är inte sådana som i slutet får varandra, skriven av Katarina Sandberg på cirka 24 timmar. För hur skulle jag kunna låta bli att läsa en bok som har en titel som är citerad från en av Håkans låtar. Bitvis var det så himla fin (trots klyshorna) och jag kunde inte låta bli att känna igen mig om och om och om igen. Gillar ni att läsa välformulerat och igenkänt känslokaos ska ni läsa den här.
Sam: Why do you always use binoculars?
Suzy: It helps me see things closer. Even if they're not very far away.
I pretend it's my magic power.
Sam: That sounds like poetry. Poems don't always have to rhyme, you know. They're just supposed to be creative.
Det här blir jag glad och pirrig i magen av.
Återigen spenderas söndagen med hinduismen, och en jämförelse mellan vishnuismen och shivaismen i förhållandet till både doktrin och praxis.
Inte alls kalas.
Men jag återvänder nostagligsikt till the 90's med The Cardigans och äter tomatsoppa för tredje dagen i rad.
"Och känslorna faller fritt på midnattsgatorna
för vem skulle bry sig
om våra hjärtan blev förstörda?
Men allt det här vänder sig in i mig
För tillfället känns det som om det finns få saker som är lika komplicerade som hinduismens uppkomst.
Så jag tar till någon annans Punkcirkus-playlist för att komma i rätt stämning alldeles för tidigt denna söndagmorgon
"Det blir ju så nu då, våren, Åbo och Frida."
Men som tur är bor vi ju nära varandra, och det är skönt att på så sätt känna den där gemenskapen. Jag ser ner i åvattnet och tänker att det här måste ju vara en del av något stort, av något viktigt.
Det sticker till någonstans i bröstkorgen när jag inser att jag är en den som inte är på plats. Som inte får ta del av gemenskapen och tryggheten.
Jag som inte kan luta mig tillbaka, och vara helt och hållet mig själv med de personer jag trivs allra bäst med. De personer som jag känner mig hemma med.
Vissa dagar är svårare än andra.
Jag blir ofta pirrig i magen av massa olika saker. Det som just nu gör mig extra pirrig är när jag tänker på allt som hänt de senaste åtta månaderna.
Något av det bästa som hänt är nog att jag lärt känna Louise. Och nu vill jag att hela världen (eller åtminstone ni få som läser min blogg) ska få veta att hon är en underbar person. Så, där sade jag det.
Och nu tillängar jag Louise min absoluta favoritlåt från när jag var sex år. http://open.spotify.com/track/1fn6EFBBNiDVhL3DxDDJTD
Snön ligger som en orörd slöja på perrongen. Skälver sakta när skor bryter isär den. Måste hårt krama en hand innan vi skiljs åt.
Och för första gången på länge ser jag framemot att åka iväg.
Jag har lovat mig själv att nu ska det gå. Nu fan ska det inte vara någon skillnad. Den där jävla rädslan och oron över att människor ska tro att det vet något om det jag skriver, den ska försvinna nu. Det ska inte vara någon skillnad om det jag skriver handlar om dig eller mig. för det gör ändå så sällan det. Jag skriver om alla, och jag skriver om ingen. Sedan får människor där ute tro vad de vill. För nu, nu slutar jag med att anpassa mig.
Nu började solen skina genom snöyran i Seinäjoki. Jag tar det som ett tecken. Tänker fan va bra, och fortsätter att lyssna på Patti Smith.
Idag är en sådan dag då andra kan bättre säga hur jag känner än vad jag kan själv. Så därför försöker jag inte ens.
Lämnar blåa prickar över hela badrumsgolvet.
Min handduk blir förtjusande blåbärsblå.
Anstränger mig för att glömma.
Ler som störst på balkongen med armen om en kamrat. Blixten fyras av för sista gången. Känner rus.
Gör ännu ett försök att lyssna sönder Extinctions.
Bjuder på smörgås och klänning. Återberättar. Försöker hitta ordet morkkis i synonymordboken. Lyckas inte.
Känns som ingenting finns kvar av allting jag en gång var
rädd att inte räcka till och bli ensam kvar"
Idag efter 09:17-
Slutade med Italienskan, och klarade av att ta djupa andetag igen.
Illamåendet håller sakta på och försvinna, och det känner som om jag äntligen kan leva lite igen. Må bra igen.
Det här blir jag glad av, och pirrig i masun.
De är världens vårkalas där ute. Så ja, wopidoo säger jag bara och far ut i solskenet.
Fredag 16:27
Hade glömt bort hur skönt det är att bli tröstad.
Söndag 19:17
Inser att man verkligen mår som man förtjänar.
Däremellan har det mesta bara varit kalas.
Jag och Elof på gräsmattan på golvet. Idag åstadkommer vi stora ting.
Nån av mina första tävlingar
Första ridturen på Ekku, 2003
Jag & Wille
Jag & Thunder
Idag är en sådan dag när jag inte förstår hur jag kunde välja bort tävlandet och ridandet för att studera. Vem är så jävla dum?
Så istället väljer jag att ladda upp bilder från några av de bästa stunderna till häst.
Idag fick jag en älskalivetfeelis. Så fint och kalas, och jag kan göra vad som helst när som helst och herregud vad Åbo är fint i tidigvårsol.
Cyklar med ömma vader, men vill ändå aldrig sluta trampa.
Dagens låt:
http://open.spotify.com/track/3FADI5nLj2AmF6WyWT2O0U
"Jag har sett livet från båda sidor nu,
från upp och ner och ändå ser jag bara livsillusioner
och nu minns jag jag förstår inte livet, inte det minsta."
Känner mig skör. Skör som mångårig porslin.
Rädd för att duschas bort, blandas med vattnet och shampo och bli
till någon oidentifierad massa.
Tvinnar håret runt fingret tills det blir blåskiftande.
Vänder mig hundra gånger på en natt.
Söker efter kylan. Vill egentligen ha värme.
Dubbelmoral.