Längesen

Ibland skulle det vara skönt att känna att man åstadkommit något i livet.

Jag trodde att jag tyckte om att vara för mig själv i lägenheten.
Men det visade sig bara att jag hade glömt hur väldans bra jag och Josefin har det tillsammans.

Nu skivar hon gurka åt mig, och jag sitter och iakttar henne lite småcreepigt. Så fint, hon e fin. Jag tycker ni alla bara borde veta det.

Idag tog jag mig tid att se på Frozen med Josefin. Och herregud, alla ni som ännu inte sett den, GÖR DET. Jag älskar den. Den är så himla fin, Elsa är så snygg och Anna är en så jäkla bra disneyprinsessa. Olaf sku vara en exemplarisk bästis. gud. Vet knappt vad jag ska säga, det var bara så fenomenalt. djeee. å soundtracket, helt tokbra.
Är totalt nerkärad i hela filmen, om int ni märkt de redan.

Min tunna vinterjacka är för varm.
Det säger en hel del om dagens feelis.

Åbo blir fyllt med solskenspar. 
Solskenshänder. 
Jag springer mig trött, så långt jag kan.
Det är inte tillräckligt. Långt ifrån.

Har varit ensam i lägenheten i snart en vecka.
Tröstäter Yosa på det. Finns inte mycket annat man kan göra.

Blåa fötter under köksbordet.
Ska inte blå vara den varmaste färgen?
Iskalla fötter under köksbordet.

Man måste genom skam
Man måste genom drömmar

Tar itu med skammen. Tar kontakt, ursäktar min franska, min svenska.
Det förflutna har klistrat sig fast för hårt. Det har nu kommit upp en vägg, var det en gång fanns hjärterum.

Efter dagar av den värsta sortens PMS bestämde jag mig för att köpa glass. När jag sedan kom hem, och märkte att jag i all hast råkat ta veganglass som nästan kan räknas som nyttig, blev nog livet riktigt tungt.

Var på Veronica Maggio keikka igår. 
H e r r e g u d vad det var bra. Det bästa på länge, och en av de bästa keikkorna jag har varit på. Har jättemycket feelis idag, fast jag sovit alldeles för lite och har midterms idag. Men ja, alla ni som inte var där, jag tycker otroligt synd om er. För det var så så jävla bra, och hon var så snygg och jag är nog lite kär i henne nu. 

http://open.spotify.com/track/5nRtf8nAw1nN8raYZUVIvw

Efter min tredje kopp kaffe får jag det äntligen ur mig.
Om hur jag får ångest över att inte vara social. Hur förväntningarna håller på att bryta sönder mig. Att jag börjar må dåligt av att vara trött, men att jag ändå förstår att alla måste få vara det.
Du berätta livsavgörande saker som hänt dig de senaste veckorna och det händer ofta att mina ögon tåras försiktigt. Du ser rakt in i mina ögon, rakt in i mig och delar känslorna med mig, som ingen gjort på länge. Inte på det sättet. Jag får ur mig hur mycket jag saknar dig, och vad du faktiskt betyder för mig. Och kanske dina ögon tåras lite då i stunden. Jag lutar huvudet på tågfönstret och känner mig hemma. Med dig, din röst och din ärlighet. Vi är ärliga. Erkänner, förklarar, anförtror och överdriver inte. Det är en tid sedan jag varit så uppriktig, mot mig själv, mot någon annan. När jag stiger av tåget, och vi skiljs åt, känns det som om balansen är återställd. Som att jag kan hantera mina tankar igen.

Jag borde verkligen sluta äta cashewnötter på morgonen.
Slutar alltid med att jag börjar må dåligt.

Nostalgisk, tacksamhet och lite illamående.

Dina tårar på mina byxor.
Nej. Inte alls så. Utan mina tårar. På mina byxor.
Står och ser in i mitt eget ansikte. Försöker hitta något. Ett bevis på rätt, eller en känsla av tillfredsställelse. Något som kan hjälpa mig att försöka förstå mig, dig, ni, vi, de. Exempel på samverkan.
Våren skulle aldrig få mig att bryta samman. Det är grå(t)a dagar som ger sådana följder. 
Det är enkelt att bli någon annan.

"Och hur jag dramapatetisk vid en stolpe
försöker säga nåt alldeles för stort"

 

 

Känns som om jag håller på att överträffa mig själv.
Igår läste jag två hela böcker, Candide och Frankenstein (nå för att vara ärlig läste jag de femton sista sidorna av den senare nämnade imorse), men hur som helst blev jag imponerad av mig själv. 

Och idag har jag börjat på min essä, som jag visserligen tänkt börja på för typ en månad sen, men jag börjar i alla fall inte i sista sekunden (det vill säga på fredag, deadlinen är på måndag).

Hoppas bara duktighetsflowet håller i sig nu. 

Konkurrensen förtydligas.
Har känt det i någon månad nu.
Försöker krampaktigt hålla fast. Skulle inte ha något emot att vara bortskämd lite längre. Anstränger mig lite till. Lite för mycket.

Jag saknar int gymnasiet alls nå mycket.
Speciellt int när jag läser att abina har textkompetens imåron.
OCH om jag sku vara en av dem, så sku jag int kuna sitta här och dricka vin, äta popcorn och nu plinga de på dörren.

Idag saknar jag de här två extra mycket. 

Jeee, ska fara och simma nu. 
Är så exalterad, men lite orolig att jag ska ta fel buss.
OCH brödet jag bakade ser lite äckligt ut, men de smakar GOO.
Så de känns som om jag inte är helt misslyckad.

Hade glömt hur ytterst trevligt det är med spontanhäng.
Där diskussioner om andar, spöken, döden, film, högstadiekonflikter, personligheter, kroppsliga defekter, barndom, kändisförtjusningar, ansiktsblindhet, fina stickadetröjor och skägg ryms med.

Sedan kom jag in i en fiskpinneluktande lägenhet med en kämppis som dansar omkring i köket och sjunger låtar om bagels.
Liivi e noo bra no.

Hade förträngt hur det är att lämna.
Och hur det är att hitta igen.
Svänger telefonen fel väg.
Into the wild bara.
Har kaos i väskorna, kaos i livet.
Mitt rum är så jävla vitt.

Jag hade gjort en deal med mig själv att sluta upp med mongoheter.
Det kunde faktiskt inte gå sämre. 
Så förlåt till alla som är medvetna och omedvetna om att de drabbas.
Nu ska jag börja se på en Bob Dylan dokumentär istället för att packa.
Wei.

När jag kommer tillbaka till Åbo ska jag fara och köpa en simmössa. Heter det ens det? En såndär snygg, som helt säkert ska visa formen på mitt huvu. Sku gärna ha en med fint mönster, så alla blir lite avis. 
Sku va himla najs.

Sen så ska jag baka bröd åt min kämppis också. 

Och så får jag börja sova i min 1.20 cm säng igen.
Ta upp systemet jag utvecklat under hösten.

k a l a s

Skrift är bra.
Speciellt när det inte går att prata.

Har iskalla fötter.
Vill verkligen till Åbo nu.

Ibland känner jag mig helt jättenöjd över det mesta.
Idag är en sådan dag. Hoppas det håller i sig. 
HÄJ

http://open.spotify.com/track/2qDUq2utxLKjvjF6o7xzhl
 

ps. bra beskriver ingenting ds.
 

Försöker tvinga fram något som inte längre existerar.
Tom på ord.
Skrattar så jag får ont i magen, och nyåret firades.
Vi prisar vårt förnuft. 
Någon gång måste man göra det.

älskar nog isbjörnar lite.

En dag vaknade jag.
Och allt var perfekt.

Hur ofta händer det egentligen?

. 
Gnissel.
Ensam du,
eller jag? 
Finns det någon annan här tänker jag
när jag äter min smörgås. 
Ölen kostar 5,80.
Slitna toppar.
Jag mår illa av kaffet.
Vad är din orsak?
.

 

Sjunker ner i en obekant soffa.
Tänk att det blev så här.
Bara ett halvt år.

"Nu blir det bättre
Nu blir det bra
Och allt vi drömde om i natten
ska bli av

Nu blir det bättre
Nu blir det fint
Och det finns inget
som kan hejda våra liv"

 

 

Får hjälp att blotta mig lite mer.
Erkänner mina mongoheter vid lunchen.
Det är skönt att anförtro sig.

Går halkandes hem och har det enda telefonsamtalet.
Går ut i regnet tilsammans. 

Tvingar mig själv att inte gå och lägga mig under täcket.
Vemod.
Förtjänar lite pengar istället och bakar.
"Hälften av dom som kämpar går under", så himla sorgset.
Lite som skaver och svider nu, precis som blåsan i min mun. 

 

 

Nya album.
Växlande känslor.
Fjorton dagar av inget.
Är det så här det blir?

Josefin och jag har bott tilsammans i lite på tre månader nu.
Och det är helt världsbäst.
Vi äter nästan aldrig nyttigt, motionerar sällan och städar ibland.
Idag insåg jag igen hur trevligt vi har det.
Som när jag sitter på WC och ger råd åt henne genom väggen, 
eller när vi jämför benhår.
Jag håller kåll på henne när vi är på stan och hon försöker hjälpa mig med outfitskriser. 
Vissa gråa dagar ligger vi i min säng och vill aldrig stiga upp.
Andra dagar fuldansar vi som aldrig förr, och testar hur bra det hörs i trapphuset när vi sjunger inne i lägenheten.
Ibland skrämmer jag henne med att lägga spindlar i hennes säng.
Ofta äter hon av mitt godis utan att fråga.
Det är så vi har det, och jag tror inte jag skulle kunna ha en bättre kämppis. Puss på dig.

http://open.spotify.com/track/2JcAqr3fUWIFZWPa9rjkwm



 

Vaknar inte alls.
Befinner mig ingenstans.
Obehag.
Får en axel att luta mig mot i sängen.
Känner mig ä c k l i g

Blir så jävla irriterad på mig själv.
Här har jag gått och väntat på att 
få chansen, och när jag äntligen får det så
gör jag inget.
Visar inget.
Säger inget.
Varför ska det alltid vara så?

Jag är besviken på Åbos Clas Ohlson.
Hittar aldrig det jag behöver, och det är världens
skummaste system.
Eller så är jag bara för dum för deras system.
Men det tror jag verkligen inte.

Atom.
Atmosfären återställd.
Vi kramas länge.
Syr fast varsitt halarmärke och du
får förstås hjälpa mig.
Les Miserables soundtrack spelas på högsta volym.
Jag är inte längre on my own, och do you hear the people sing?
Det är vi.

Det som gör dagarna lite lättare är luncher med en syster
och att ha Josefin i närheten. 
Blir liksom lite mindre grått.
Ska dricka glögg nu. Tjohejsan.

Det blir ett sånt moment när vi springer mot varandra och kramas som aldrig förr. Min röst går upp i falsett, och jag kramar lite hårdare.
s å  l ä n g e  s e d a n  v i  s å g s 
Uppdaterar varandra, jag lutar huvudet mot hennes axel när vi väntar på att ljusen ska tändas. Köper pizza och hela tiden känns det så jävla bra för att hon är här. Och hon kom precis i rättan tid.
Insåg också hur mycket jag saknat hennes sällskap.
Blev alldeles kompiskär. 
Kramades hejdå vid bussen lite för tidigt.
Hon åker söderut. 
Jag vandrar bland solskenspar och försöker vara glad för deras skull.

Det här snöat där hemma.
Eller där borta.
Kanske båda.
 

Dricker juice direkt ur paketet och äter
Dominokex. Idag verkar det inte bli ljust överhuvudtaget.

Behöver lite kärlek från fel sort
och sympatier från fel håll

Lyssnade på musik från Iron Man.
Sedan demonstrerade vi vår 'walk' om vi skulle
vara honom. 
En minut senare är lägenheten ekande tom
och jag hittar mig själv ensam i soffan.

Jag blir alltid lite nedstämd när jag ser en äldre människa sitta ensam på en parkbänk eller någon annanstans. Det jag inte har tänkt på är att de kanske njuter av ensamheten, så som jag gör ibland.
En stund som bara är till för att ta in allt som händer.