Vaknar tidigt.
dunka dunka dunka.
Känsla: vill hem. vill bort.
Men istället går jag på ärenden 
och köper en blåglittrig topp. 
Och sällskap kan göra underverk.

Älskar att sitta i HF-biblioteket.
Speciellt när det är endast ett fåtal människor här, 
och man kan bara mysa bland bokhyllorna.
Motivationen och inspirationen blir liksom fullständig här.
Tyvärr riktas den ju inte mot min analys av en Pro gradu-avhandling.
Istället gör jag spotifylistor, skriver strunt och dricker för mycket kaffe.

Ordet underkänd står med kursiv stil.
På synonymer.se är dålig synonym till underkänd.
Fina saker.
Känner mig så jävla misslyckad för tillfället.
Ingenting blir till något.
Har leidon.
Och nu skriver jag ett "tyck synd om mig-inlägg".
Kan nog nästan bara bli bättre nu.

Jag har nu i två veckor lånat böcker från biblioteket
som ingen lånat på över tio år. 
De doftar unket, välformulerat och höst, vilket gör läsupplevelsen
ännu lite bättre.
Dessutom har sidorna blivit alldeles gulskiftandes.
Mysigt. 

Jag fuldansar runt i en lägenhet.
Kaos.
Smutsigt hår.
För mycket att läsa,
för lite koncentration.
På måndag är Josefin tillbaka.
Tills det måste jag städa.

http://open.spotify.com/track/0eGsygTp906u18L0Oimnem

Jag gillar Halloween nuförtiden. 
De e ju helt jättekul att klä ut sig, dricka vin och dansa sig svettig.
Känna samhörighet.
Klia sig under peruken och ta asfula bilder.
Så himla kalas.
Jag var annars havet.

 

Jag har sett alla avsnitt av Girls som kommit ut.
På fyra dagar.
Och nu är jag livrädd att få tvångstankar.
För att sedan lämnas ensam.
Så jag sitter här i ett regningt Åbo och 
äter godis som fräter på tänderna och hoppas,
att det aldrig ska hända.

Jag avskyr när människor har med sig mat som luktar när de åker tåg.
Matlukt på andra ställen än i köket är något av det som
jag småhatar lite. Även lukten av rester i kylskåpet. usch.
En till sak som jag avskyr är när jag ska ta något ur frysen, 
och de där frusna sakerna skrapar mot varandra. 
Det resulterar till enormt mycket gåshud och ilningar genom 
hela kroppen. 
Och fåglar, jag avskyr alltid fåglar.
Alltid.

Är hemma.
h e m m a
Det är så väldans skönt och jag
kramar min mamma länge, hela familjen
lunchar tillsammans och jag trivs.
Fastän jag har en kräbä från helvetet så far jag ut å rider två hästar
och jag trivs. Och ikväll får jag träffa min kära vän, som jag inte
sett sedan augusti. herrgud vad glad jag e nu.

Jag borstade inte tänderna igår när jag kom hem.
Orkade inte.
Och precis när jag skulle somna hörde jag någon på andra
sidan väggen borsta tänderna. Länge. 
Sedan gurglade (heter det de?) den där personen. Länge.
Undrar om det var gud som ville säga att jag ska sköta
om mina tänder. Eller min granne.

Idag kommer jag ta tag i mitt sociala liv.
För skrivandet av min essä är över, och jag 
skjuter upp andra skoluppgifter.
Jag ska dricka öl med kamrater. Hej bara.

I en nästan fullsatt arena är jag nära
att brista i tårar. För jag inser hur mycket
jag saknar det som mitt liv brukade kretsa kring.
Tävlandet, tränandet, målsättningar.
Men mest av allt den där stunden när de andas i nacken på en, 
och när man kan dra fingarna genom pälsen och känna sig omtyckt.

Jag saknar det något otroligt.

 

Löven har blåst ur träden nu.
Jag cyklar i regnet och känner hur det börjar droppa från hjälmen.
Svett blandas med blåst och jag känner mig
så kall nu. Alldeles iskall.

Och jag vill någonstans nu.
Vill bort en liten stund, för här är jag trött.
Här duschar jag en dag för sent.

Tydligen kan vem som helst bli författare.

Åtminsone enligt en trovärdig källa.

Läser på Facebook att det snöat där hemma.
Nu börjar det igen.
Den eviga klagan på Finlands klimat.
Om det är så avskyvärt, flytta då.

Det går verkligen jättebra att skriva min essä. Ska skriva om eskapism. Det ordet står mig väldigt nära för tillfället.

"Solen färgar himlen rosa, sanden är vit
Allt känns möjligt i min egen fantasi
Jag behöver ha lite dramatik men varje gång vi ses blir den andra lik
Missförstå mig rätt, jag vill ju bara känna att det är vi" - V Maggio

 

Så jävla bra. Behöver inte ens skriva något eget. Alla förstår ändå den där känslan.

Gråa dagar i Åbo får mig att sakna lite sånt här.

Jag kan inte fokusera längre.
saknar.
saknade.
saknad.
Det var något som brast i mig när jag 
satt där och försökte lära känna.
En magkänsla om att det är dags att glömma nu.
Gå vidare nu.

Ljuset gör färgerna starkare. Trädkronor.
Och flaskorna samlas där uppe i skåpet.
Försöker sätta ord på det.
Vad? 
Bara jag skulle veta vad det är.
Står och andas på balkongen.
Vill så mycket, är lite för långsam. 
Lite för feg.

Sakna
1 vara utan, inte ha, han ont om, lida brist på
2  längta efter, sörja, trängta

Feg
rädd,  försiktig, harhjärtad, ängslig, byxis, skraj, mesig, ynklig

Jag insåg just att jag nu lever det liv jag väntat på sedan jag var 13 år.
Och jag vet inte vad jag ska tycka, för jag glömmer bort att känna efter. Jag går bara runt och funderar på helt orelevanta saker som inte hör till den här staden, eller till ens det här livet. Inte för att jag vet om jag vill ha ett nytt liv, men jag behövde ju förändringar. Men nu irrar jag runt, och glömmer bort hur mycket jag längtat efter det här. 
Så nu ska jag dricka vin med finaste vänner och försöka känna efter.

Också den här gången när jag kom hem trodde jag att du skulle sitta och vänta på mig. Så som du alltid har gjort. Jag hade ingen aning om att jag skulle sakna dig så mycket. För du var ju ändå bara du. Men tydligen betydde du mer för mig än vad jag hade tänkt. 

Ändå har jag helt glömt bort dig när jag cyklat runt i Åbo. Det är som att någon har tagit över alla mina känslor. Jag har flera minnen, men allt suddas ut när jag ändå vet att du är det som redan har varit. Ändå är det du som håller mig vaken om nätterna, när jag är för trött för att sova. Så jag går ut på balkongen en stund, för att andas den nattluft som inte finns söderut. Och det är länge sedan det varit så tyst som det var då.

Idag saknar jag en säl i Norge och en syster i Rom.
Därför hör jag på the Beatles. Puss.

http://www.youtube.com/watch?v=BrxZhWCAuQw

http://www.youtube.com/watch?v=eDdI7GhZSQA

http://www.youtube.com/watch?v=jBDF04fQKtQ

När världen är grå. Då föreslår jag att ni lägger på det här soundtracket och förstår hur fantastiskt fenomenalt det är.
Om ni är osäkra vilken låt ni ska lyssna på (om ni inte orkar lyssna på hela, vilket skulle vara dumt av er om ni inte gör det) så kan ni kontakta mig eller min vän Jonas Forsbacka. Vi ger dig de bästa förslagen. Ni hittar oss båda på Facebook. Vi har också e-mail (e-post heter det ju på svenska, sori) eller så kommenterar ni bara. Hur som helst är det så jäkla fint.

Vi ligger i min säng och sjunger låtar från Disney.
Det finns inte så mycket att säga längre, men
tystnaden berör oss inte.
Jag kämpar med att få fram orden.

Nästa dag sitter vi på en bänk och
håller på att förfrysa alla våra kroppsdelar.
Hela situationen är så jävla absurd, med tanke
på allt som har hänt,
och det som aldrig kommer att hända.
Ett par bekanta skor dyker upp, och det regnar
alkohol över oss. Vi skrattar högt åt allt det (alla de) dumma
och känslor tar över förnuftet.

Bland svettiga människor, med rök runt oss,
går vi runt och söker. Efter vad?
Det finns så mycket vi vill hitta.
Vissa vill provköra bilar, de ändå aldrig
kommer vilja köpa. Vissa dricker apelsinjuice fastän
de hävdar att de hatar apelsiner.
Vissa saker måste man bara lämna bort.

I brist på annat fick jag som uppdrag att skriva om Cecilia.

Cecilia Frilund är en av mina bästa vänner. Hon är nog den vän jag på ett sätt har mest gemensamt med. Det är ofta vi tänker på samma saker precis på samma gång.
Vi har ofta samma åsikter, men om vi är oense kan de bli väldigt tjock luft mellan oss så det nästan skulle gå att äta den.

Vi lärde känna varandra när vi var ungefär 4-5 år, Jag delade med mig av mina kex åt henne på matpausen vid Dagklubben. Oftast var det ballerina, de med sylt i mitten.
Sen i gymnasiet hittade vi plötsligt tillbaka till varandra. Efter att hon hade varit lite rädd för mig i högstadiet och jag trodde att hon var lite för cool för att jag kunde umgås med henne. Men när vi båda kom till insikt märkte vi att vi fungerar ganska bra tillsammans.

Cecilia är lite små paranoid, ängslig, perfektionist och alldeles rar som min mor skulle säga. Hon är också otroligt rolig, knäpp och lite små weird mellan varven. Men det är precis det som gör att jag tycker så mycket om henne. Därför händer det också lätt att jag retar henne ganska mycket.

Vi har hunnit göra mycket på de snart tre åren vi har varit bästa vänner. Vi har rest till Tyskland, varit och lyssnat på Mötley Crüe i H:fors, Kent i Åbo...Jag har även gjort så att Cecilia har fått hjärnskakning och hon har ofta knipit mig lite för hårt i armarna.

Cessi är den som jag alltid angstar tillsammans med. Hon är den som hjälper mig att komma ihåg att göra alla saker som måste bli gjorda. Jag skulle ha haft svårt att klara gymnasiet hittills om det inte vore för henne.
Det finns så mycket jag borde säga om henne. För hon är en sån fin människa så
jag vet inte vad jag skulle göra utan henne. Oj vad jag tycker om henne.
.
Här är hon.

Igår insåg jag hur mycket kärlek jag känner för mina vänner.
Jag märker det så fort vi typ fuldansar omkring i ett hus, köper
massa GOO och äter upp de, när jag sitter i baksätet med
José och sjunger allt vad som sägs där framme i bilen med våra
KARAröster eller bara när vi åker hem till mitt kl. 01:00 på natten och sätter oss
ute på vår terass och dricker te och äter After Eight och funderar på livet.
Allt sådant som egentligen är helt onödigt, men som blir så fint tillsammans
med dem.

Det finns så mycket jag borde säga.
Därför delar jag med mig av min och Josefinaste upplevelse genom
hennes blogginlägg. Jag vet inte ens om det går att säga sådär,
men för tillfället får det vara som det är. Nu flummar jag bara.
Jag börjar om.

Om ni klickar på länken här nere så finner ni ett blogginlägg som är värt att läsa.

http://absurd.ratata.fi/post/381137/

Varje dag förundras jag av att min bästa vän inte mår mer dåligt (illamående) än vad hon faktiskt gör. Det är ytterst sällan det fenomenet skulle drabba henne.
Idag så hängde vi i princip hela dagen. Jag blev hungrig och vi besökte ett av våra få matställen som finns i Nykarleby. Jag åt franska, medan min kompis hjälpte mig genom att äta upp i princip hälften. Nuförtiden så är det mer som en regel att hon äter av min mat när vi äter. Sedan åkte vi till grannstaden och där blev hon hungrig så hon köpte två stycken vårrullar som hon åt upp inom loppet på kanske en minut. Sen så for vi och köpte kokosbollar, sex stycken. Sålänge jag hade ätit mina två så hade hon ätit fyra, och jag kan ju tillägga att de var ganska stora. Och hon börjar inte må dåligt. Allt detta hände kanske på en timma. Jag förstår inte. Nu låter det som att min bästa kompis skulle vara ett matvrak som slukar i sig allting. Och det stämmer. Sen så vet jag inte vart allting far som hon stoppar i sig (vilket är en hel del) för hon lider inte av någon kärlsjukdom eller liknande. Dock är hon ju 18 så det kan ju vara förklaringen.

Jag sitter på golvet och lyssnar på en LP.
Och jag är helt jättekär i allt som jag hör.
Fina nätter utan sömn.

Florence + The Machine – Never Let Me Go

Jag har alltid tyckt om att åka tåg. Nu sitter jag här och gråter bittra tårar. Vet någon vad det kan bero på? Passageraren snett mittemot mig ser ut att vilja ha ett svar på den frågan.

Jag springer längs bortglömda skogsvägar.
Det finns så mycket att säga, men aldrig har det
varit så tyst. Istället för att stanna och ta itu med
mitt liv och andras flyr jag ut till ön mitt i havet.
Jag får en liten stund för mig själv och jag sitter på berget
och försöker skriva något som jag känner.
Men allt tar emot och jag vet ingenting längre.

http://www.youtube.com/watch?v=yzwlt2Txg3U

Fin fin låt.