Megastor bild som ser lite konstig ut, på mig och min Ratatakalender. Megastort tack Ratata. Fina saker!
Megastor bild som ser lite konstig ut, på mig och min Ratatakalender. Megastort tack Ratata. Fina saker!
Mitt i natten sitter jag och googlar.
Skriver ner ordet som håller på att bryta ner
en av de människor jag älskar mest.
Symtom, behandlingar, ärftligt.
Och jag kan ingenting göra.
Det finns ingen som kan göra någonting.
Jag fuldansar runt i en lägenhet.
Kaos.
Smutsigt hår.
För mycket att läsa,
för lite koncentration.
På måndag är Josefin tillbaka.
Tills det måste jag städa.
Sedan tisdag har jag varit själv i lägenheten.
Alltså har jag prövat på saker jag inte kan
göra om Josefin är här.
En av de sakerna är att kissa med dörren upp till badrummet.
Men när jag sitter där, blir jag så paranoid att någon ska
komma in i lägenheten. Och då skulle det första som de ser
vara en kissande Frida. Därför slutar det alltid med att jag
försöker påskynda hela prodecuren, eller så stänger jag dörren.
Tur att det inte har blivit en vana, tror inte Josefin skulle vara
helt bekväm med det.
Jag gillar Halloween nuförtiden.
De e ju helt jättekul att klä ut sig, dricka vin och dansa sig svettig.
Känna samhörighet.
Klia sig under peruken och ta asfula bilder.
Så himla kalas.
Jag var annars havet.
Försöker komma in på rätt spår.
Fylla en anteckningbok med oförnuftiga tankar.
Lyssna på musik som inspirerar.
Men just nu verkar inget fungera.
I torsdags var jag på råcktåberfest vid Klubi.
Feelis så sätäns.
Och nu lyssnar jag konstant på ett av banden som var där.
Helt tokfenomenalt bra.
Här hittar ni dem: https://soundcloud.com/sofasunday
I en nästan fullsatt arena är jag nära
att brista i tårar. För jag inser hur mycket
jag saknar det som mitt liv brukade kretsa kring.
Tävlandet, tränandet, målsättningar.
Men mest av allt den där stunden när de andas i nacken på en,
och när man kan dra fingarna genom pälsen och känna sig omtyckt.
Jag saknar det något otroligt.
I morgonkylan står jag på perrongen och lyssnar på Bob Dylan.
Jag ska äntligen få komma iväg en stund.
Eller är det så bra?
Var är känslan?
Ett rödvinsillamående känns av och en kropp
som lider av sömnbrist.
Och konduktören är glad och drar skämt 07:08.
Vad händer?
Och mitt i den gråaste dagen på länge blir jag lite förälskad.
rus
kärlek
måstedansalite
I februari. Då.
Jag skriver mer än vad jag har gjort på länge.
Men inget blir till något.
GENREOMEDVETEN
Det finns inget att ta i, och jag har en sådan
kaffeabstinens. Och frågan jag ställer mig
gång på gång: hur fan ska jag klara av det här i fem år?
Självdestruktiv.
Vill verkligen krama en häst nu.
Cyklar genom lövhögar och känner inte av hösten.
Den där feelisen är helt borta.
Ensamhetskänsla i ett tomt bokrum.
Jag skriver ner allt jag varit med om på senaste tiden.
Alla de där dansaframpågatorna-känslorna.
Och basdunket hörs in till lägenheten.
Det finns en tid för allt.
"Solen färgar himlen rosa, sanden är vit
Allt känns möjligt i min egen fantasi
Jag behöver ha lite dramatik men varje gång vi ses blir den andra lik
Missförstå mig rätt, jag vill ju bara känna att det är vi" - V Maggio
Så jävla bra. Behöver inte ens skriva något eget. Alla förstår ändå den där känslan.
Jag kan inte fokusera längre.
saknar.
saknade.
saknad.
Det var något som brast i mig när jag
satt där och försökte lära känna.
En magkänsla om att det är dags att glömma nu.
Gå vidare nu.
Ljuset gör färgerna starkare. Trädkronor.
Och flaskorna samlas där uppe i skåpet.
Försöker sätta ord på det.
Vad?
Bara jag skulle veta vad det är.
Står och andas på balkongen.
Vill så mycket, är lite för långsam.
Lite för feg.
Sakna
1 vara utan, inte ha, han ont om, lida brist på
2 längta efter, sörja, trängta
Feg
rädd, försiktig, harhjärtad, ängslig, byxis, skraj, mesig, ynklig
En gammal instagram bild från sommaren 2013. Vissa dagar längtar jag hem mer än andra. Idag är inte en sådan dag. Nog för att det där var en jäkla fin natt. En av de ljusaste som bestod av salongsberusning och barfota promenad hem.
Jag insåg just att jag nu lever det liv jag väntat på sedan jag var 13 år.
Och jag vet inte vad jag ska tycka, för jag glömmer bort att känna efter. Jag går bara runt och funderar på helt orelevanta saker som inte hör till den här staden, eller till ens det här livet. Inte för att jag vet om jag vill ha ett nytt liv, men jag behövde ju förändringar. Men nu irrar jag runt, och glömmer bort hur mycket jag längtat efter det här.
Så nu ska jag dricka vin med finaste vänner och försöka känna efter.
Också den här gången när jag kom hem trodde jag att du skulle sitta och vänta på mig. Så som du alltid har gjort. Jag hade ingen aning om att jag skulle sakna dig så mycket. För du var ju ändå bara du. Men tydligen betydde du mer för mig än vad jag hade tänkt.
Ändå har jag helt glömt bort dig när jag cyklat runt i Åbo. Det är som att någon har tagit över alla mina känslor. Jag har flera minnen, men allt suddas ut när jag ändå vet att du är det som redan har varit. Ändå är det du som håller mig vaken om nätterna, när jag är för trött för att sova. Så jag går ut på balkongen en stund, för att andas den nattluft som inte finns söderut. Och det är länge sedan det varit så tyst som det var då.
Nu när jag är hemma här i Österbotten ser jag extra mycket fram emot några saker.
En av dem sakerna är att gå på höstpromenader, sparka löv och gråta för mig själv.
Till helgen kommer jag tillsammans med vänner dricka lite för mycket vin, kanske fuldansa i en lägenhet och få lite morkkis.
Men mest av allt ser jag verkligen fram emot att inte behöva diska eller handla mat.