Snabbläsare eller långsamläsare?
Jag läser nästan lite för snabbt tror jag. Det beror förstås mycket på vilken bok jag läser. Men oftast snabbt.

Tegelstenar eller tunnisar?
Otroligt långa böcker har jag svårt att komma mig igenom. Så måste nästan välja tunnisar, men 200-300 sidor är perfekt.

Bibliotek eller bokhandel?
Vill ofta ha de böcker jag läser, förr eller senare. Plus att jag ofta antecknar och viker sidorna och sånt. 

Ljudbok eller e-bok?
Men helst en vanlig bok.

Inbunden eller pocket?
De böcker jag verkligen älskar vill jag gärna ha som inbunden. Men jag föredrar pocket, lättare att ha med sig och billigare.

Vampyrer eller spöken?
Måste säga spöken. Det är närmast Harry Potter.

En i taget eller slalomläsning?
Jag är hopplös slalomläsare. Har alltid mer en tre böcker på gång. Gillar att kunna välja beroende på vad jag är på för humör. Dock leder till att det tar ofta lång tid för mig att hinna läsa alla böcker klart.

Nytt eller gammalt?
Läser mycket av båda. Både gamla klassiker, men också nyutgivna böcker och allt därimellan.

Bokmärke eller hundöra?
Tycker hundöron är bäst. Där uppe viker jag för var jag är, och nere om det finns något extra fint stycke eller bara något jag vill minnas.

Biografier eller memoarer?
Men läser oerhört lite av någondera.

Skräck eller chicklit?
Men jag vet inte när jag läst senast en bok som faktiskt är helt och hållet chicklit.

Soffan eller sängen?
Beror helt på vad jag läser och när.

Inne eller ute?
På stranden! Bästa stället, fastän det är jobbigt om solen lyser alldeles för starkt. En parkbänk är också riktigt bra.

Originalspråk (om det är på engelska) eller översättning till svenska?
Ibland läser jag den också på svenska och sedan på engelska, eller tvärtom. Om jag känner mig lat så väljer jag svenska.

Poesi eller prosa?
Inget fel på poesi heller, prosan får gärna ha poetiska inslag.

Kvinnliga författare eller manliga författare?
Det är nog lika mycket av båda. Könet på författaren är sällan något som påverkar vilken bok jag väljer att läsa.

Boken eller filmen?
Förstås.

 

I en och en halv timme sitter jag ute i junikylan med dig och försöker förstå hur jag ska klara av allt det här. Du tittar på mig mig dina ännu så pigga, och alltid så finurliga ögon. Jag lägger en hand under din pannlugg, så som jag gjort sedan jag var åtta år och var kortare än vad du är, var, hög. Under elva års tid är det åt dig jag berättade mina mörkaste hemligheter, jag har blött ner din päls med mina tårar och suttit och läst böcker med dig i din box. Jag drar fingararna genom din man, och tänker att det nu är sista dagen jag kommer kunna göra det här. 

Jag leder in dig i stallet en sista gång, och låter dig hälsa på alla de andra fem en sista gång. Och allting gör så oerhört ont. Det finns inte en punkt på min kropp som inte värker av smärta när jag tänker på att det här är sista gången jag går genom stallet med dig. 

I elva år har du varit min bästa vän, och det var du från första stund då jag såg dig stå i din box, på ridskolan någonstans i Esbo. Du hade ingen bakgrund, ingen visste något om dig. Du var envis, snäll, rädd och älskvärd. Redan då visste jag att det inte gjorde någon skillnad fast ingen visste varifrån du kom, eller vad du hade varit med om. Det enda som betydde något var att jag visste att vi skulle få en oförglömlig framtid. Det var ingen skillnad fast jag inte fick dig att göra någonting när jag provred dig, att mina ben inte ens räckte till under sadeln, och att du inte ens gick lite åt det håll jag ville. För jag visste att det var du och jag som hörde ihop, och då fick alla andra säga vad de ville.

Att skiljas från dig är det värsta jag varit med om, och den där tomma känslan som lämnat kvar försvinner inte. Du var min bästa vän, min första ponny och jag hade aldrig tänkt att den här dagen skulle komma. Men den kom, och jag vet att det var det rätta beslutet. Det kommer inte gå en dag då jag inte fylls av saknad efter dig, men det är då jag kan tänka att vi ändå fick elva oförglömliga år tillsammans.
Och att du hjälpte mig att växa upp till den jag är idag.

 

Jag och Ekku, -04

 

År 2008 var jag på Evita vid ÅST. Det här har jag på något sätt helt glömt bort, och hur är det möjligt? Den är ju helt fantastisk. Jag var helt lyrisk och älskade den helt massor efter att jag sett den. Vad har hänt när man börjar glömma sådant här?

 

 

Springer längs Helsingfors gator för att hinna med 3-bussen. Blir nästan spottad på av en man som står i givakt på trottoaren. Kommer hem till Åbo. Möter en kvinna med ljusblå balklänning och vi ler åt varandra i samförstånd när klockan är 05:54, och det är bara vi två på Nylandsgatan. 

Dricker öl och pratar om det förflutna. Om lågstadiedumhet och högstadieförälskelser. Vänskaper som blev kvar och de som försvann.

Och 01:18 kan jag inte låta bli att tänka på hur en engångsföreteelse som skett två gånger kan förbli helt obemärkt. När började världen fungera så?