Alla drar till Stockholm, hört att de var bra där. Vänd dig inte om, vänd dig inte om

Jag är tillbaka i Stockholm och jag tänker på hur jag skrev åt Louise när hon var påväg ner hit, att det är ju här vi ska vara nu. Det är ju bara så rätt. Och fast jag ibland känner att jag går lite sönder av saknad, så försöker jag tänka att det finns så många värre saker än att ha ett långdistansförhållande. Det är ju ändå bara lite vatten mellan oss. Han hälsar ju på och det finns hur många sätt som helst att hålla kontakten. Försöker jag tänka. Kommer ihåg hur Lina sa att det går ju, när en ändå ser ett slut på det. Att man får bo i samma stad om ett par månader igen.

Därför är jag ändå så oerhört pepp på allt vad Stockholmvåren kommer innebära. Jag bara väntar på att min praktik ska börja, att gatorna ska bli helt grusfria och jag kan börja använda sneakers dagligen. Känna vårsol och klara av att vistas utomhus utan att frysa fingrarna av sig när man glömt handskarna. Så länge jag väntar lyssnar jag på det här

 

Frida S
Publicerad 31.01.2017 kl. 17:52

Where can I find peace in the city? As I found in the eyes of yours

På grund av bristande motivation har bloggen lite lämnats åt sitt öde under hösten. Så först en brief update.

Om exakt en vecka åker jag till Nykarleby för att spendera jullov där. Jag kan inte på något sätt förstå att den här hösten redan är slut. Att min praktik vid Konst-ig är över på tisdag, och att sedan när jag kommer tillbaka till Stockholm väntar en annan praktikplats. Det känns bara så märkligt att jag ändå fixade den här hösten, med ett jobb som varit något av det mest utmanande och svåra jag hittills gjort. Jag längtar dessutom så till februari när jag äntligen får börja min praktik vid Novellix. 

Fast först jullov. Då jag ska hänga med bästa gänget, ha hemmafester som om vi vore 17 igen, skvallra om allt som hänt under hösten och dansa tills vi inte längre andas. För de är sådant vi gör. Och såklart ska jag hästmysa, vara hundvakt och gå runt i skogen. Krama sönder alla som jag längtat ihjäl mig efter och pussa på en favoritkille. 

Frida S
Publicerad 09.12.2016 kl. 15:21

Vi kan vara som Paris och Nicole, du och jag du och jag

Jag bor ju i Stockholm nuförtiden. Det känns knäppt, ovant, men mest känns det nog bara så fint. För jag är ju här med Louise och vi bor i lägenhet där golvet knarrar, var man kan sitta uppkrupen i höga fönster och som har konstig konst på väggarna. Vi har nästan inga möbler alls, men vi har en kristallkrona och ett badkar. 

Den här sommaren som flöt förbi har varit en av de bättre, men också så tung. Jag blir så varm i hjärtat när jag tänker på alla brygghäng. På när jag klädde alla i reflex för att vi skulle cykla in till stan efter sangriafesten. Eller när man sitter ihopträngda i en bil och lyssnar på Joas playlists. Och hur de sista helgen ordnade en avskedsfest åt mig, trots att majoriteten var så bakis, och överraskade mig totalt. Det är de stunderna jag vill tänka på. Men det var också jobbigt, påfrestande och mycket krav. Därför känns det så fint att bo i en ny stad, med någon som man firade tre år tillsammans med på Facebook för en vecka sedan. <3 https://open.spotify.com/track/1JkcsJh6AWLxdVSe6fRe6y

Nu spenderar jag dagarna med att lyssna på Little Jinder, snapchatta, söka stipendier, läsa böcker, se serier, planera veckoslut och bara ha de så najs med min roomie. Om två veckor börjar min praktik, vilket känns så skrämmande, nervöst och pirrigt. Men vetja de blir bra. Förhoppningsvis mer än bra. Men före det ska jag hem en sväng för ett bröllop. Som jag sisådär väntat på i sju år. 

Frida S
Publicerad 02.09.2016 kl. 11:45

Kom ge mig sommar

Det är sommar och jag tänker inte. Eller så gör jag det för mycket. Jag sitter uppkrupen på en stol, dricker kaffe och pratar om allt som är viktigt. Jag tvättar håret mer sällan, känner fölpäls under handflatorna och bär flera hinkar med vatten varje dag. Träffar fina vänner, skapar chattgrupper och försöker hålla fast och sammanbinda. Försöker att inte tänka. Orkar inte reda ut allt krångel, väntar på samtal, svar, något.

Ångrar mig, glömmer, tar tillbaka, förväxlar. 

Håller din hand och du frågar om det har blivit sådär på grund av . Jag skakar på huvudet för det går inte att bilda ord, öppna ögon. Får veta något som jag inte förstår. Tänker att kanske vi tänker precis samma sak. Tänker att vi kanske borde börja tänka bättre. Eller så får det bara vara nu. Så jag fortsätter med att hänga vid mina vänners sommarjobb, läsa diktsamlingar, tvätta håret sällan och känna fölpäls under haldflatorna.

Frida S
Publicerad 04.07.2016 kl. 18:29

Varför jag inte hinner, eller kan skriva

Här är det tyst just nu. För jag är upptagen med att storma, känna, säga hejdå, leva kämpislyfe med världens bästis, gå på keikkor. Dricka skumpa mitt på dagen för att fira att kandin är inlämnad och alla kurser fixade. Ligga på vårdis och läsa böcker, gråta på vårdis i kanske den snällasta famnen som finns. Reda ut saker, kramas och planera. Skriva ansökning efter ansökning. Dansa, bygga en koja, se på Jane the Virgin, klädkrisa. Men mest av allt bara vara ledig, och träffa alla vänner som jag inte riktigt vet när jag kommer se nästa gång ( det där lät alldeles för dramatiskt). Så därför skriver jag inte. För allt skulle bli för dramatiskt, ledsamt eller för personligt. Och just nu vill jag bara vara glad och majpepp.
Frida S
Publicerad 09.05.2016 kl. 09:28

jävla insikter

Jag säger att jag inte vill låta så dramatiskt, men att det känns som att jag förlorat en vän. Du fattar precis vad jag menar, vilket är både är skönt och jobbigt. För det gör ju att det här nu kanske är på riktigt. 

Frida S
Publicerad 17.04.2016 kl. 21:56

När allt i din väg bara grusar sig

 

Jag vet. Det känns. Ofta inte tillräckligt. Ibland för svårt. Du frågar när jag hörde något senast. Bryter av stjälkar och hittar ord skrivna av dig för fyra år sedan.

Hun er vred. Konceptdikt 1995. Jag kan inte sluta tänka på tretton år senare. Det är viktigt i sig. Nej. Inget är viktigt i sig.  Det går inte att få ordning. Jag önskade Color my life with the chaos of trouble. Trubbel. Det är jag, inte mitt liv. Domnar av, raderar, oroar. Läser genom anteckningar från en natt när jag kände som mest. Det är alldeles för lätt att glömma hur förorening nuförtiden går på automatik. Fattar du inte. Det är ju jag. Nu är det inget längre, och jag skriver igen. Skrattar. Gråter. Saknar. Glömmer (inte).

Frida S
Publicerad 07.04.2016 kl. 20:30

Vill du låna mina ögon för en dag

1 april 21:48

Jag tänker på
hundvalpar, nästa höst, utslag på en arm, hur jag inte vill vara lame, komplikationer, beslut, hårlockar i nacken, dörrar, sömn, skäggstubb, arbetsintervjuer, förväntningar, minnen, läppglans, oskrivna texter, drömmar, 13 maj, avslut, förändringar, bara ben, doften efter ett vårregn, dig, värme, smutsiga lakan, glas, orangea saker, Silvana, cyklar, systrar, sommarflytt, blåsten, läppstift på halsduken, bakgrund, tystnad, okända språk, sköldpaddor, kärlek, grönska, ljusslingor, postluckor, tunga moln.

Frida S
Publicerad 06.04.2016 kl. 18:57

En drömmare vill inte vakna

Redan i vår har det kommit mycket bra svensk musik. Förstås tänker jag på både Maggios senaste låt och Håkan Hås Din tid kommerMen favoriten är Silvana Imams album NaturkraftFullkommligt älskar det. Det bästa jag hört på länge. Idag kom dessutom Laleh med en ny singel som också är så nåjs. Känner att jag bara måste länka allt hit, om det är någon stackare som missat alla dessa. Älskar när våren alltid innebär massa peppig ny musik.

 

Frida S
Publicerad 06.04.2016 kl. 18:48

Att tappa bort sig själv

 

I höstas började jag känna att studiestressen blev för överväldigande. Jag kunde inte längre hantera den. Plötsligt var alla människor i min närhet oerhört irriterande och mitt tålamod var uselt. Jag grät nästan varje dag och kände mig så långt ifrån mig själv som jag bara kunde. Sedan kom jullovet. Jag fick äntligen ta det lugnt, inte stressa och började äntligen hitta tillbaka till mig själv.

Nu de senaste veckorna, när kandiångesten har varit som värst, märkte jag att jag började känna samma känslor som i höstas. Jag har aldrig tidigare haft så mycket studiestress som detta år, och har därför inte vetat hur jag reagerar när det håller på att bli för mycket. När det är för mycket. Det är hemskt att inse hur stress påverkar ens humör, beteende och vardag. Jag har inte kunnat glädjas åt mina vänners framgångar, har varit oerhört lättirriterad och helt enkelt inte snäll. Det är inte det att jag inte velat, men det har helt enkelt inte gått. Stressen inombords, känslan av att nästan misslyckas och pressen har varit för påtaglig. Jag avskyr att inte klara av att vara glad en hel dag, eller känna mig lätt och trevlig. Jag har inte klarat av att lägga mina egna känslor åt sidan för att bry mig om någon annan, vilket har känts helt förfärligt. Och alla dessa känslor bara på grund av en kandi. 

Under helgen började jag återigen må bättre. Den där lättheten och vardagsnöjdheten har sakta börjat komma tillbaka. Fortfarande känner jag av den där tyngden inombords och måste anstränga mig lite mer en vanligt. Det enda jag kan göra nu är att vara oerhört tacksam över att ha förstående och underbara vänner. Jag har svårt att förstå hur de har orkat hantera alla mina humörsvängningar de senaste veckorna. Eller att de ens har velat umgås med mig. Att jag inte klarat av att hantera allt som hänt de senaste veckorna har fått mig att inse något. Även jag har en gräns för hur mycket stress jag kan hantera och när det blir för mycket så försvinner jag. Jag tappar bort mig själv och nu vet jag inte hur länge det kommer ta förrän jag är tillbaka. Kanske bara ett par dagar, kanske flera veckor. Hur som helst, känns allt faktiskt lite bättre idag. Kanske det känns ännu bättre imorgon.

Frida S
Publicerad 14.03.2016 kl. 19:57

Frida.
Är kaos.
Studerar litteraturvetenskap i Åbo.
Försöker lära mig något.

Follow

 

absurd 
argusti 
bratr 
danamon
dunkskallet
dysleski
finalina 
hanna
pixie 
sälskap